Det kan ju inte hjälpas… trots de positiva beskeden innan idag så far det massor med ganska jobbiga tankar i huvudet nu. Röriga tankar, konkreta och diffusa på samma gång. Jag råkade googla det där läkemedlet han ska fortsätta få även under uppehållet, och konstaterade att det i alla fall för sju år sedan var något mycket nytt och mycket dyrt. Och nu yr mina tankar runt på sånt som hur stort värdet av några år till är och vem som egentligen är värd skitdyra mediciner.
Jag är så tacksam för fantastisk sjukvård, fantastiska människor och allting som flyter på smidigt och bra. Jag är så glad över att vi får ha älsklingen kvar ett tag till – både av egoistiska skäl och för barnens skull, och för hans egen skull inte minst.
Men är vi värd det mer än andra?
Och jag funderar över hur tiden och åren och tillvaron förändras av att ha en bortre avgränsning, om än sannolikt några år bort, jämfört med en synbar evighet – och den skillnaden är som natt och dag. Eller snarast som dag och natt. Innan var det vi, här, tillsammans, ”för evigt” – inom all överskådlig och relevant tid. Och även om tre-fyra år är länge, så är det så väldigt mycket kortare än för alltid – även om det samtidigt är för alltid. Och väldigt mycket längre än ett halvår.
Vad gör oss värda de åren tillsammans? Är vi värda mer än de som inte får dyr behandling? Borde vi uppnå något särskilt med den tiden för att liksom kompensera?
I affären kan man fortfarande köpa sådana där mustaschbroscher och annat liknande. ”25 kronor till cancerforskningen.” Ja, vad gör futtiga 25 kronor för skillnad i förskningen egentligen?
För forskningen gör det nog egentligen större skillnad att den dyra medicinen som forskningen faktiskt kommit fram till köps och används. På något märkligt rundgångsvis gynnar alltså älsklingens cancer (och den medicin som därmed köps till honom) förmodligen cancerforskningen…?
Du tänker för mycket, Sanne. Nöj dig med att vara glad för att medicinen finns, den nytta den gör och den tid ni får. Lev – och tänk inte så mycket.
Pingback: För det är han faktiskt värd | Sanne skriver