Det var en gång för länge sedan – närmare bestämt för sexton år sedan. Det hade varit en höst av nyförälskelse och lång avstånd: större delen av tiden dryga fyrtio mil mellan de båda förälskade, med undantag för ungefär varannan helg, när de befann sig på samma plats. Och nu närmade sig julen, och hon befann sig hos sina föräldrar, vilket i teorin betydde några mil kortare avstånd till älsklingen fast rent praktiskt snarast ännu längre bort. Och under julen skulle hon jobba som sjukhusstäderska alla de röda dagarna, för att spara ihop pengar till sin dyra utbildning.
Det är på kvällen den 22 december. Han ringer. Babblar på i mobiltelefonen medan han går. Det är inget ovanligt – han är ofta på språng, på väg mellan olika engagemang, och passar ofta på att ringa och prata medan han är på väg, och hans ekonomi är inte för ansträngd för mobilsamtal. (Detta är på den tid det fortfarande är dyrt att ringa till mobiltelefoner, och hon går en utbildning som kostar pengar och inte ger studiemedel.) Han babblar om om att han är på väg – hemåt tror hon. Alltså hem till honom själv, däruppe i Linköping, till lägenheten han delar med en kompis. Fast han babblar på om att han faktiskt är på väg hem till henne. Det är förstås ett skämt, hans vanliga godmodiga kärleksfulla tramsande.
Han fortsätter att prata på, lagom andfådd av den raska promenaden.
”Nu står jag utanför din dörr”, säger han slutligen.
Hon utgår från att det är trams. Men nej, han fortsätter att hävda att det är så, att han är där, utanför hennes dörr.
Så hon går och öppnar dörren till sina föräldrars dörr. Och där ute på verandan står han. Han har tagit tåget dit, och sedan traskat närmsta vägen – tre-fyra km – genom skogen hem till hennes föräldrar. Han är där nu, två dagar före julafton.
Bättre julklapp finns inte i denna värld.
Han stannar den natten, och dagen efter, och en natt till. Sedan tar han tåget tillbaka upp till sina föräldrar, för att fira julen hemhemma.
Med reservation för att jag minns detaljer fel. Det är trots allt sexton år sedan.
Pingback: Den fula kärleken | Sanne skriver