Ibland är det svårt. När man är trött och sliten och och försöker ta hand om sig själv och värna sig själv och istället brakar ihop och hamnar i the depths of despair och känner att man själv bara är till last för alla andra och man inte har något värde och går fullkomligt sönder, och det faktum att man själv försökt ta sig den tid man behöver kombinerat med det faktum att man själv ligger och gråter gör att andra omkring en håller ännu sämre och rasar samman och inte vill leva. Ibland är det svårt att veta hur man ska göra när man både behöver vara rädd om sig själv för att inte gå sönder, samtidigt som man själv behövs med sina fulla kraft för att inte andra ska gå sönder. När man behöver gråta ut alltsammans men varje tår man släpper fram liksom för någon annan närmre stupet. Och man försöker hålla ihop alltsammans och ha kraft till det som behöver göras utan att ta kål på sig själv och ändå göra en dräglig insats på jobbet fast man inte ens är där utan sitter hemifrån för att kunna hämta barn mitt på dagen och skjutsa och det ena med det tredje och dessutom fokusera på jobbet och bit ihop och fokusera.
Till slut hittar allt det jobbiga en plats att sätta sig fysiskt. Som alltid. Nånstans måste det ju bli av. Nu satte det sig i en konstig låsning i vänster fot. En sån där som söker en och känns i hela kroppen, i att hela kroppen liksom är FEL. Ett sånt där ont som egentligen säger ”Du borde ta en time-out – nyss!”
Men det kan man ju inte. Hur då, liksom?
Pingback: Beställt hem nostalgitripp och känsloregister | Sanne skriver