Skuld och skam och bryta spiraler

Ibland tänker jag att de har rätt, de där människorna som brukade hävda att sådana som jag inte borde ha barn. (Som sånt här.) Att jag inte är lämplig som förälder, jag med mina svagheter. Att jag inte alls borde skaffat barn. Att det faktum att jag inte alltid alltid kan ge 110% till mina barn, eftersom jag själv har behov jag måste ta hänsyn till för att kunna fortsätta fungera, diskvalificerar mig som förälder. Att jag skadar både mina barn och omgivningen genom att vara en otillräcklig förälder. Och att jag aldrig ens borde ha skaffat barn av den enkla anledningen att jag inte ens borde föra vidare mina svagheter till en generation till.

Då känner jag mig värdelös. Eller i alla fall som att de eventuella positiva saker jag åstadkommer här i världen vida understiger värdet av den skada jag åstadkommer.

Skuld. Skam.

Det är svåra och jobbiga saker att dras med. Att skämmas och känna skuld för att ha satt barn till världen och för vad man ger dem i arv.

Och det där är dessutom en ond cirkel. För är det något jag verkligen inte behöver skicka med mina barn, om de ska bli starka och välmående och inte tyngas för mycket av de mentala svagheter de fått med sig, oavsett varifrån de kommer, så är det känslor av skuld, skam och otillräcklighet. Jag behöver sluta skämmas och känna skuld över allting hela tiden. Skulden och skammen drar oss bara djupare ner.

Det är redan tydligt att sjuåringen bär på liknande problem. Och det kan bero på så många saker: På genetiska faktorer. På att jag åt sertralin under graviditeten. På att jag är som jag är och han påverkas av det. Eller på att världen ser ut som den gör och han påverkas av det på liknande sätt som jag. Eller nåt annat, eller allt tillsammans.

Jag kan känna hur mycket skuld och skam som helst över detta, känna att alltsammans är mitt fel. Kanske är det också sant.

Men: Det kommer aldrig att hjälpa honom. Han kommer inte att bli hjälpt över att jag tar på mig skuld, att jag skäms, att jag anklagar mig själv. Det kommer bara att få honom att må sämre, få honom att anklaga sig själv mer. Och så fortsätter vi den onda spiralen.

Jag behöver istället förstärka det positiva. Tillåta mig att vara stolt över det jag kan och är bra på. Vila i det kontakten på BUP sa om att vi föräldrar verkar ha god koll på situationen, verkar ha förståelse och erfarenheter som hjälper oss och sjuåringen att hantera detta. (Och jag behöver skaka av mig känslan som kommer som ett påhäng varenda gång jag tänker så, känslan av att allt det där bra beror ju på att vi, JAG, skickar med så många dåliga förutsättningar, och vore det inte för det så skulle han inte alls må dåligt och behöva vårt stöd…)

Alldeles oavsett vad som är orsak till att vi mår som vi mår och funkar som vi funkar, så behöver vi bryta en ond spiral, eller åtminstone vända riktningen.

Och det låter ju bra i teorin. Jag kan på ett tankemässigt plan se detta och tänka det, som nu när jag sitter i lugn och ro för mig själv och inte är direkt ledsen. Men frågan är hur jag ska lyckas behålla detta i mig när saker är jobbiga. Hur jag ska kunna övertyga mig om att jag är bra när jag själv är övertygad om att jag bara är en belastning. I det finns allt att vinna. Men jag vet inte var man hittar nyckeln.

Och jag undrar om de som kallat mig olämplig som förälder fattar vilken skada de gjort, vilken skada det gör att sänka istället för att lyfta.