Igår var vi hos läkaren. Uppföljande möte efter den där extra röntgenomgången den 11 januari, eftersom det bara var en inslängd röntgentid och en kort genomgång hos läkaren inklämt mellan ordinarie tider.
Egentligen var det väl inga nyheter jämfört med vad vi fått veta innan. Röntgenbilderna visar alltså en ”lätt progress”. Det vill säga tumörerna har blivit aktiva igen och börjat växa, men inga massor. Och ingen tydlig påverkan på systemen i övrigt, inget direkt nytt. Lite extra aktivitet på diverse system i kroppen som reagerar på att saker är konstiga, men inget specifikt att oroa sig för. Typ.
Kontentan är att det inte funkar att ta några längre cellgiftsuppehåll.
Och så hoppas de att den här sortens cellgifter fortfarande tar ordentligt efter cellgiftsvilan, så att inte tumörerna hunnit ”bli immuna” eller nåt. Fast älsklingen säger att det känns i kroppen som det brukar kännas när tumörerna motas tillbaka av cellgifterna, så han tror att det fortfarande fungerar.
Om cellgifterna slutar fungera tar man till starkare cellgifter.
När starkare cellgifter inte funkar längre tar tumörerna över. Och sedan tar livet slut. – Fast det är det ingen som egentligen säger rakt ut, förstås. Man pratar om överlevnad, inte om död.
Så än så länge finns livet. Men på en ännu lite tunnare spindeltråd än innan. Men just nu håller spindeltråden.
Älsklingen säger varje dag att nu känns det lite bättre. Och sen en stund senare har han ont igen. Senast igårkväll, när jag var fullkomligt sluttröttkörd av allting, låg han dubbelvikt över en fåtölj så att jag trodde att ikväll är det kanske dags att köra till sjukhuset igen.
Så många turer. Så liten mental vila.