Dag 6: London och mänsklighetens värsta sidor

Första heldagen i London ägnade vi åt att utforska mänsklighetens värsta sidor. I alla fall kändes det så. (Och nej, vi har inte råkat ut för något.)

Vi började med att bege oss till Towern. Huvuddelen (själva Towern) är samtida med och ”byggd” av samma snubbe som var ansvarig för Rochester Castle. De ser ärligt talat väldigt lika ut. Men till skillnad från Rochester, som har förfallit genom åren och är att betrakta som en ruin, så har ju Towern underhållits och utvecklats och fortsatt användas, och är därför i gott skick. Vår borgtokige minsting tyckte att Towern vann :-)

Informationsskyltar och korta filmsnuttar och annat på Towern gav liv åt de gamla stenväggarna. De målade upp en bild av kungligheter som levat i extrem lyx. Och den sortens extrema lyx är ju alltid på någon annans bekostnad – någon annan som får arbeta väldigt mycket och väldigt hårt under kassa förhållanden och med dåligt betalt, typ.

Och så vidare in till kronjuvelerna. Dessa löjliga mängder guld, diamanter och andra ädelstenar. Nya grejer producerade för varje ny regent, trots de enorma mängder lyxmaterial som gått åt till varje pryl. Så mycket bjäfs och blingbling som liksom inte fyller någon praktisk funktion utan bara är frågan om att visa att jag är bättre än dig. Så mycket mänskligt lidande för att få fram dessa metaller och ädelstenar ur gruvor och annat. Men det fokuserar man ju inte på i Towern. Det är det fantastiska överdådet som är fokus.

Och sedan vidare till en annan del i utställningen med fokus på första världskriget och Towern. För det var tydligen i Towerns torrlagda vallgrav som de som vill ge sig ut i kriget för Storbritannien samlades och registrerades och förberedde sig.

– Men varför vill man gå ut i krig och riskera att dö? frågar sjuåringen?

Ja, vad svarar man vettigt på det? Att man vill vara med och försvara sitt land mot något man anser är ont. Det är ju bra. Fast ändå hemskt och obegripligt och svårförklarat. För det bästa skulle ju vara om alla lät bli att kriga. Men det verkar liksom inte ligga för mänskligheten att göra de vettiga valen och se till att inte börja kriga.

Efter Towern köper vi Fish and chips på planen utanför och sitter på en bänk och äter vår lunch utomhus, med blandade sorters tiggande fåglar omkring.

Sedan går vi en bit genom märkliga finans- och höjdarkvarter, innan vi sätter oss på tunnelbanan en bit, för att istället landa i konsumtionens Mecka: Vi traskar bort till hysteriska Hamleys, den vedervärdigt stora leksaksaffären i sex våningar.

Hela stället stinker lösningsmedel och kemikalier. Om det beror på plastleksakerna eller alla såpbubblor personalen leker med eller något annat eller alltsammans vet jag inte. Det verkar inte störa någon mer än mig.

Personalen ägnar sig hela tiden åt hysteriskt överdivet och högljutt lekande, som gör att det stundtals är omöjligt att ta sig fram om man inte vill ha en boll eller ett flygande tefat i huvudet. Och jag undrar hur man mår om man på jobbet hela tiden förväntas vara hysteriskt entusiastisk å det där sättet, hela tiden, dag ut och dag in.

Och visst finns de klassiska kvalitetsleksakerna där – lego och playmobil och så – både i stora mängder och bra utbud. Men det finns också oändliga mängder skit. Det känns liksom inte alls som stället jag skulle gå till för att hitta bra saker. Dessutom är det verkligen skitdyrt.

Det bästa på Hamleys är att de begripit att föräldrarna behöver få ta en fika medan barnen rumlar rundor. Så vi vuxna köper oss varsin kaffe och får i alla fall dricka kaffet utan att ha uttråkade barn hängande runt oss.

Det näst bästa är att det finns gratis kundtoaletter.

Efter en kraftig överdos av leksaker och hysteri tar vi oss tillbaka till hotellrummet ihop med en påse färdigmackor m.m. från Sainsbury. Efter en snabb kvällsmat beger vi oss iväg igen, till i närheten av Victoria station, där vi efter en del väntan vid åttatiden på kvällen kliver på en sådan där halvöppen dubbeldäckarbuss för en guidad tur av London by night.

Vi har klätt på oss mössor och tjocktröjor, men en kväll i februari på toppen av en öppen buss är trots allt ganska kallt, så vi fryser, och i slutet av den drygt en och en halv timme långa turen flyttar vi in under tak. Men annars är det en bra guidad tur. Guiden kan sin Londonhistoria, fyller på den allmänna infon med små detaljer som ger mervärde. Dessutom slänger han iväg kängor åt diverse håll. Som finansbranschen. Och han pratar också om ungefär de bitar jag tänkt på kring kronjuvelerna: alla människor som lidit och dött för de där sakerna, och vem som egentligen har rätten till de där stora diamanterna – knappast Englands kungligheter, liksom.

Sedan tar vi oss åter mot hotellet, trötta och frusna och med en sjuåring som har rejält ont i huvudet. Tillbaka på hotellet blir det alvedon (eller strikt talat gammal Doliprane från Frankrikeresan) till minstingen och ett varmt bad först för honom och sedan för mig.