Det är så märkligt ogreppbart det där med liv och död… För på ett sätt så är det liksom det där sluttande planet, där liksom livsmängden – orken, kraften, självständigheten, existensen – liksom hela tiden långsamt krymper successivt.
Och samtidigt, i slutändan, så är det ändå frågan om på eller av. Ja eller nej. 1 eller 0. Och bortom den punkten finns inget sluttande plan.
Pingback: 2 maj | Sanne skriver