Idag var vi tvungna att åka till Ystad för att tanka gas.
Det senaste året har vi åkt så många gånger till Ystad, i sjukvårdsärenden, och i princip alltid kunnat samordna tankningsbehoven med det. Många många turer till Ystad. Turer du egentligen hade kunnat söka sjukreseersättning för – men man orkar ju inte ägna all tid åt administration av sånt där, och det skulle nästan känts småaktigt när det liksom ändå kostar en hel del att få behandling mot cancer.
De flesta gångerna vi kört till Ystad för behandlingar och läkarbesök har det liksom ändå känts rätt okej. Det blev ju rutin och vardag det också. Och du mådde oftast inte särskilt dåligt av behandlingarna, och till att börja med så var de ju dessutom väldigt effektiva. Så det har varit många bilresor till Ystad, många gånger vi suttit gemensamt i bilen och njutit av att vägen längs havet alltid är vacker, oavsett om det är raps eller höststormar eller dimma som sätter stämningen.
Nu har jag inte åkt den vägen sedan natten mellan 2 och 3 maj – förrän idag. Och nu tog det emot, må jag säga. Aj vad det känns.