Jag är så tacksam för nätterna. För att jag kan sova. För det kan jag. När jag var ung hade jag ibland sömnproblem och kunde ligga och vända och vrida på mig och grubbla och ha ångest. Men numera sover jag som en stock. Även under sådana här omständigheter. Det ger i alla fall vila och flykt undan den jobbiga verkligheten.
Annars är det svårt med verklighetsflykt. Allting är så förknippat med dig. Och även om jag sitter och diskuterar Eurovision med andra via facebook, så är det ju inte samma sak som att ha dig här – det är inte dina kommentarer, dina analyser, ditt skratt. Det blir bara något låtsas, någon sorts smink som ska täcka över det som saknas. Charader. Skådespel. Och när det är slut konstaterar jag att inte haft roligt, inte njutit, bara försökt låtsas att saker är ungefär som vanligt. Och det är de ju inte.
Nu har de andra åkt till kyrkan. Dina föräldrar, mina föräldrar. Det är gudstjänst med tacksägelse. Vad nu det innebär. Förmodligen ungefär en vanlig gudstjänst där de nämner dig, säger att du är död och så. Och även om jag ser poängen med ritualer i detta läga, så känner jag att det inte riktigt är motiverat att sitta i kyrkan på en vanlig gudstjänst för att ditt namn ska läsas upp. Jag är tacksam, men jag behöver inte kyrkan för att uttrycka det – jag gick en annan väg för länge sedan.
Begravningen är en annan sak. Begravningen är en ceremoni, en ritual, ett avsked, ett sätt att placera in dig i tidens gång. Där fyller kyrkan sin funktion – och strikt talat gör det inte så stor skillnad att det är i ett kyrkligt eller religiöst sammanhang. Det viktiga är att det görs, och på ett fint sätt, och att det är här, där vi hör hemma.
Men idag stannar vi hemma, jag och barnen.