Jag behöver kramas. Jag behöver gråta på någons axel. Men alla kramas fel. Allas axlar är fel. Alla säger fel saker. Ingen förstår. Ingen säger rätt saker – de saker som de tror är rätt och som de tror är det jag tänker och känner och antar en massa saker. Och jag orkar inte säga emot och förklara. Det finns det inte kraft till. Eller ens lust. För de är ändå bara fel. De vet inte. De förstår inte. De har inte lärt känna mig på det viset under så lång tid.
Och de är inte du. Det är ju inte åren och tiden, utan att du var just du. Du som förstod. Du som hade tålamod när du inte förstod. Du som stod ut.
Det var det som gjorde åren och tiden och inte tvärtom.
Och de kan inte kramas på rätt sätt. Och jag kan inte krama tillbaka. Jag håller distansen själv också. För jag kan inte falla känslomässigt djupt i kramar som ändå inte kan fånga upp det som släpps ut då.
Så mycket det bor i en kram. Så bortskämd jag varit som kunnat få dessa kramar nästan härhelst de behövts, dag efter dag efter dag.