Så här går jag hemma. All tid i världen. Och det finns en murstock som jag egentligen vill putsa i orangeriet, saker jag egentligen vill så i trädgårdslandet, och så vidare.
Fast jag har inte kraften att göra något. Jag har hittills idag skickat ett mejl, ett sms och tvättat håret, och klockan är snart elva. Ja, och så har jag fått upp barnen och skjutsat dem till skolan och så, det var det helt klart jobbigaste. (Och efter det lagt mig och sovit en stund till, vilket känns som fusk, eftersom jag kör iväg dem och inte låter dem få sova. Men det där sovandet känns nödvändigt. Och folk säger ju att jag ska ta hand om mig själv.)
Och nu börjar i alla fall den där lätta illamåendekänslan släppa för den här omgången – den som finns varje morgon.
De var nog tur att jag höll igång och gjorde ”riktiga” saker så länge som jag gjorde, trots att du var sjuk. (Tur? Eller skicklighet? :P Äsch, det är nog alldeles för få av läsarna som fattar referensen.) Det höll mig igång. Gav kraft. Och gör väl förmodligen i längden att startsträckan att börja göra igen är kortare än om jag inte hade gjort saker under tiden du var sjuk. Jag vet ju att jag kan. Och det kommer att vara en kortare tid som jag inte har gjort när jag väl lyckas igen. Vilket förmodligen gör det lättare i längden.
Men för tillfället är det myrsteg i allt. Och gott nog med stunder när jag kan känna mig nästan som vanligt, även om jag inte åstadkommer ett skit.
Och det folk tycker sig lära sig när någon dör ung är att man ska ta tillvara livet och leva det fullt ut. ”Alla de där dagarna som kom och gick…” och jadajada. Ja. Jag sitter här och förslösar tiden och dagarna. Och?
2 responses to “Tid att förslösa”