Hur många gånger per dag kan man komma på att han inte längre lever, inte längre finns?
Det blir liksom så extra smärtsamt när man hamnat i läget att man har en allmän deppfilt över tillvaron, och så slår den gamla vanliga tanken och försvarsmekanismen från senare år till: ”Ja, men det är trots allt inte hela världen, för älsklingen finns…” – och så kommer man på att nej jävlar, det är ju just det han inte gör – och så rasar man liksom ett snäpp till av samma sak.