I fönstret vid matbordet står basilikan som jag sådde någon gång under våren. Och den andra basilikan som mamma gett mig, som funnits där hela vintern – och som hon nyligen klippte ner för att den skulle skjuta nya fräscha skott.
Det har alltså funnits basilika i fönstret hela vintern. Och nu finns det riktigt fin basilika. Och jag äter den inte. För det är sådan där extra lyx. Och extra lyx går liksom så totalt mot sorgekänslan. När man sörjer är det svårt att njuta. Lättare att satsa på överlevnads-mode.
Pingback: Varför anstränga sig, liksom? | Sanne skriver