Ja, det är för jävla tungt. Det är uselt med motivationen. Det är så jävla svårt att komma igång med saker när man är själv och dessutom i grunden småledsen under ytan hela tiden. Det är så jävla svårt att komma igång med saker när man inte kan resonera med dig en stund om det som ska göras och du hjälper till med en struktur eller hjälper mig att ta beslut och du dessutom kommer ut och hjälper till efter en stund när du är klar med det du håller på med. Typ.
Jag måste vara både du och jag. Två personer arbetsinsatsmässigt. Och både mina egenskaper (det jag är bra på) och dina egenskaper (det du alltid varit bättre på).
Det är förbannat tungt. Det är förbannat tungt att vara den som ska motivera sig själv när man egentligen är småledsen och behöver någon annan som motiverar en.
Och ja, jag borde säkert träffa mer folk. Fast jag vill inte ha folk här! Jag orkar inte. Jag blir mest irriterad. Känner mig folkskygg. Att ha folk här blir så kravfyllt, även om det inte är menat så. Så jag drar mig undan och skärmar av mig. Och på ett sätt behöver jag det. På ett annat sätt blir det säkert värre av det.
Det är sabla svårt det här.
Och för de andra därute i världen, så är det ju visserligen så att de saknar dig och tycker att det är ett elände att de inte kan träffa dig, inte be dig om råd, inte umgås på släktträffar eller fester eller annat. Men i större delen av deras tillvaro är skillnaden ganska liten. Och här är skillnaden fundamental och konstant.