Du var dödsdömd från början. Från att det där första beskedet kom den 20 maj ifjol. Jag anade ju att det var något väldigt dåligt redan dagen innan när du ringde mig från sjukhuset när jag satt och åt lunch och du sa att läkaren hade undrat om jag hade möjlighet att komma in dit på eftermiddagen så att de kunde prata med oss gemensamt. Jag anade ju att det var illa redan den där Kristiflygarhelgen när jag grejade i trädgården fastän du satt inne och mest mådde dåligt och jag undrade om jag borde sitta och umgås med dig istället för att springa därute och greja.
Jag har ju vetat från första dagen vi fick veta om cancern att det var en dödsdom. Vetat att all tid vi fick tillsammans efter det var en bonus. Och jag har varit så tacksam över det vi haft, det vi fått, den bonustid som gavs oss. Tacksam över att ha fått leva med dig den tiden jag fick.
Och ändå sitter jag nu här och är larvig, vägrar acceptera att du är död och borta. Det är ju löjligt.
Kunde jag inte fortsatt vara tacksam? Det var så mycket skönare.
2 responses to “Hur kan jag sitta här och stångas med förnekelse ett år efter en så tydlig dödsdom?”