Allt vi aldrig pratade om

Vi pratade. Periodvis mycket. Periodvis förstås betydligt mindre.

Ibland var pratandet muntligt. Ibland skriftligt.

Jag tror kanske att vi pratade mindre än vanligt sista året? Och att det vi pratade om var mer av konkret natur. Saker som behövde lösas. Saker som behövde tacklas och hanteras.

Tror jag. Jag minns knappt.

Nu efteråt inser jag hur många saker vi aldrig hunnit prata om. Saker som liksom aldrig hunnit dyka upp i huvudet att vi ville prata om.

Kanske förstärks det av att vi på sätt och vis var på väg in i en ny fas i livet. Barnen började bli så stora att det liksom började finnas utrymme för livet, för oss själva, igen. Men så blev du sjuk, och så stal liksom sjukdomen och omständigheterna all energi.

Och nu när du är borta – eller snarast nu när sjukdomen är borta – så finns utrymmet att börja fundera igen. Och då är det dig jag vill prata med. Ju. Och så är du inte här. Och så växer saknaden på ett område till.

Och så kan jag fylla på påsen med saker jag nog gjorde fel med en sak till?