Den stukade tilliten

Jag inser att ganska mycket av det jag brottas med i nuläget handlar om den stukade tilliten.

För du lärde mig att lita på dig. Lita på att du fanns här, alltid skulle finnas här, och att du aldrig ville mig något ont. Du lärde mig att jag inte behövde klara allting själv. Att vi var två. Att vi hade ett delat, gemensamt, ansvar. Att du fanns där för att stötta och hjälpa och lösa när jag av en eller annan anledning inte orkade själv.

Du fanns här. Du skulle alltid alltid finnas här för mig, oavsett vad som hände.

Det tog tid. Det tog tid att lära mig att våga lita på det. Men det kom med tiden. Och det var så skönt att liksom vila i den tilliten. Den gav livet nya dimensioner och kvaliteter.

Du fick mig till och med att tro mer gott om folk. Jag var så van vid folks inlindade elakheter, folks angrepp på den jag var på olika sätt, att jag hade svårt att tro gott om folk och svårt att släppa in på livet, för jag var så rädd att bli sårad.

Tilliten. Kanske är det den som gör mig allra sårbarast i nuläget

Tydligast märks det i allt det konkreta. För i tilliten lärde jag mig att jag inte behövde klara allting själv. Att jag kunde släppa efter på vissa områden och låta dig ta över – jag behövde inte kunna allt. Så nu står jag här med allt jag inte kan och vet, för att jag litade på dig. Allt jag inte reder ut på egen hand, för att jag lärde mig att lita på att vi var två och du fixade en del saker utan att jag ens behövde bry mig.

Men det finns också mer diffust i den stora sorgen och saknaden och ensamheten. I att du skulle finnas här typ alltid, och nu gör du inte det. För prioriteringarn i livet ser annorlunda ut när man vågar lita på att någon ska finnas kvar. Man behöver inte leva livet lika intensivt hela tiden då, liksom. Men tydligen hade jag ju behövt det, på nåt vis.

Tilliten är nog mer än stukad. Det är nog mer något som är brutet.

Och jag kan ju inte vara arg på dig för det. Det är ju inte ditt fel. Du gjorde alldeles rätt och bra, och det är inte ditt fel att du inte kunde finnas kvar.

Så då vänder jag mig mot mig själv. Blir arg på mig själv för att jag var dum och korkad och naiv som trodde på att något så bra skulle få vara. Arg på mig själv för att jag släppte efter och tappade kontrollen och inte har koll på allt. Dumma dumma Sanne!

Samtidigt som jag ju inget hellre vill än att ha kvar den där tilliten… för den var nog bland det viktigaste du gav mig. Men hur ska jag lyckas behålla den nu?

Och jag önskar att jag kunde klara av att hitta vad du skulle ha sagt till mig. Men jag är så dålig på att lyckas vara du och komma på vad du skulle sagt. Speciellt när det handlar om vad du skulle säga till mig i mina sämsta stunder, när jag verkligen behöver dig. Som nu. Det funkar liksom inte riktigt att jag ska försöka ersätta dig då.