Som sagt var, det där med sorgen och själviskheten är liksom en tanke med många små trådar. Och de vill i mitt ganska röriga huvud inte gå med på att fångas snyggt och samlat… eller att uttryckas begripligt.
Så jag vet inte om det jag skriver nu blir begripligt, om det blir begripligt på vad sätt det skiljer sig från det jag redan skrivit i ämnet. Men jag försöker:
Före döden såg jag mer till hans aspekter. Till vad han hade fått ut av livet hittills och till vad han skulle hinna få ut av livet under den tid han hade kvar. Att komma iväg till England var visserligen för oss alla, men mest av allt för honom, för att det var något han inte hade haft möjlighet till på länge och som jag visste var betydelsefullt för honom. Och i samband med den där hemska helgen när allting liksom tog slut så hade jag ångest över att jag stulit honom bort från Linköping och bort från hans vänner där. Likaså vet jag att jag under första veckan eller så efter att han hade dött uppfylldes av en sorts glädje över allt han hade hunnit med i livet, att han trots allt hade hunnit med mer på sina 43 år än många gör på ett mycket längre liv – att han hade fyllt och utnyttjat sin tid och varit väldigt mycket för väldigt många.
Det där har successivt fasats över i själviskhet. I att se vad JAG förlorat. Vad JAG aldrig kommer att få uppleva. Hur JAG kunde ha utnyttjat tiden bättre och vad JAG hade velat få ut av den sista tiden som aldrig blev.
Det är en själviskhet jag inte riktigt är van vid från mig själv. Men det är en själviskhet jag tror är ganska nyttig. Och jag önskar att den hade kommit lite tidigare, för den hade kanske gjort större nytta för mig då. Men om döden lyckas tvinga fram den hos mig så är det nog i alla fall ganska bra. För jag behöver generellt bli bättre på att se vad som är bra för mig och inte bara för alla andra. Se till mina egna behov.
3 responses to “Fortsättning på sorgen och själviskheten”