Efterkonstruktionens kranka blekhet

Du är död. DÖD. Stendöd. Finns inte längre.

Varför kan jag inte bara acceptera det?

Vi hade ett bra sista år tillsammans, så bra det kunde vara givet omständigheterna i alla fall.

Varför kan jag inte bara vara nöjd med det?

Istället fastnar jag på de små små detaljerna. De där bitarna från sista veckan. Saker jag kanske kanske kunde ha gjort annorlunda som kanske kanske kunde ha gjort någon skillnad eller gjort att jag fått ligga och hålla om dig en gång till.

Fastnar på det dåliga istället för det bra. På de detaljer som kunde blivit bättre. På bristen på insikt istället för allt det jag insåg.

På bilderna vi aldrig tog. Filmerna av dig som aldrig spelades in. Musiken vi aldrig gjorde. Allt det där som nu är försent. Allt det fastnar jag på och i. Tillåter inte mig själv att komma vidare, för att det gör ont att något kanske kunde ha gjorts bättre.

Fastnar på att slutet kom snabbt och oväntat, att jag inte riktigt hann med, och att jag skäms för det, för jag hade ju ett år på mig att förbereda mig, och har i någon mån, med min ångest och så, förberett mig på döden under stora delar av livet – och ändå är det en massa saker som känns som att jag inte hann säga, saker vi inte hann tänka igenom, saker vi inte hann prata igenom. På att jag kunde vara så korkad att jag lät saker bero, att jag vande mig vid att du fortfarande fanns vid liv, en månad till, en månad till, en månad till – och sedan plötsligt borta.

Jag fastnar där, i besvikelsen och frustrationen över hur snabbt du plötsligt var borta. Att du dog nästan lika plötsligt som om det hade varit en trafikolycka. Och att jag ändå var så dåligt förberedd, trots nästan ett helt bonusår.

Och jag kan mala på om det här hur mycket som helst. För det finns någon sorts liten kärna i det här som jag inte riktigt lyckas sätta ord på. Så jag försöker och försöker och försöker, men det undflyr mig hela tiden ändå.