Med att börja jobba kommer också kravet på att tidsredovisa. Framför allt den där tiden runt månadsskiftet april maj. Två halva och en hel dag med närståendepenning blev det. Och då rullar den där ångesten om närståendepenningen fram igen. De där tankarna på hur man ska få 100 dagar att räcka när man inte vet hur länge livet varar. Uppenbarligen prioriterade jag fel. Det kan jag gräma mig massor över nu.
Egentligen tyckte ju folk att jag borde slutat jobba redan långt tidigare. Fast jag mådde bättre av att fortsätta jobba – att inte bara ha sjukdom och markservicearbete omkring mig. (Precis som älsklingen faktiskt valde att jobba 25 % under förra hösten, fastän han säkert kunde sluppit.) Men när det där beskedet kom den 11 april så tyckte nog folk att jag borde sluta jobba. Men det var bara tio dagar till vår STORA KONFERENS. Och jag ville vara med och genomföra den. Tio dagar till skulle ju inte göra så stor skillnad ens om han bara hade tre månader kvar. Och även efter konferensen så fortsatte jag som sagt var att huvudsakligen jobba, om än mestadels hemifrån.
Så jag grämer mig nu. Att det inte blev mer än två dagar med närståendepenning. För jag kunde ju plockat ut hundra. Jag kunde börjat plocka ut från februari. Hunnit umgås mycket mer med honom.
Men jag kunde ju inte veta. JAG KUNDE INTE VETA!
Och jag hade kanske mått ännu sämre om jag inte hade sett annat än sjukdom under hela våren?
Jag gjorde det som var bäst för mig DÅ. Men kanske inte det som var bäst sett i det långa perspektivet?
Totalt två dagar närståendepenning. Varav den sista var dödsdagen. Den dagen hade jag kunnat få ledigt med full betalning från arbetsgivaren istället för 80% från försäkringskassan, men det visste jag inte. Och eftersom möjligheten att plocka ut sådana där dagar i samband med dödsfall från arbetsgivaren är väldigt klyddig i övrigt, så blev det i praktiken bara två sådana dagar också. För sedan har jag varit sjukskriven.
Jag har helt enkelt misslyckats, både planeringsmässigt, ekonomiskt och vad gäller att maxa umgänget med han som inte längre finns. Jävla skit. Och så lagom muntert att ha i huvudet när man försöker börja jobba.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Men du visste inte då. Du hade annan information då än vad du har nu. Du gjorde det som var bäst då. Eller hur? Ingen visste att det skulle gå så snabbt.
Författare
Nej. Ingen visste det. Inte ens läkare och sjukvårdspersonal.
Ingen visste eller kunde inse att det skulle gå så fort. Det blev plötsliga komplikationer som ingen kunde förutse, som gjorde att det blev denna abrupta snabba vändning. Ingen kan förberedda sig för något sådant, att det kommer så plötsligt. Det är en stor chock. Även dina familjer på respektive håll hann inte med, har svårt att förstå att det blev så här. Vi lider med dig och vet att du har det tufft.
Man vet ju oftast inte ens i efterhand om man gjorde det bästa valet. Ännu mindre på förhand. Så förutom att du inte kunde veta då hur det skulle bli, så är det ju som du skriver inte säkert att det hade varit bättre om du valt något annat.