Önskan om ett avslutande samtal

Jag har insett att jag skulle ha behövt ha ett avslutande samtal med älsklingen. Ungefär som man tydligen på en del arbetsplatser har ett avslutande typ utvecklingssamtal med anställda innan de slutar.

Det brukar ju påpekas i olika sammanhang att vi är för dåliga på att prata om och förbereda oss för döden. Men det som brukar nämnas då, som saker man ska komma ihåg att prata om medan tillfälle ges, är liksom en ganska avgränsad typ av saker. Begravningen. Kremering eller vanlig jordfästning. Sprida askan nånstans? Vem ska bjudas och vad ska sjungas, kläder och blommor och annat. Dödsannons. Gravsten. Ja, och så organdonation eller inte. Som sagt var, konkret och avgränsat.

Så här i efterhand, efter att ha behövt lösa i alla fall en hel del av det här med begravningen utan närmre instruktion (ja, han hann med att säga några saker, men det mesta hittade jag och andra på utifrån vad vi trodde han skulle gilla eller vad vi tror skulle skicka rätt vibbar till dem som kom) och med en gravsten åtminstone delvis på gång, är att de där bitarna löser sig. Har man levt ihop en längre tid så känner man varandra och vet ganska väl vad som är rätt. Att planera begravningen kändes som sagt var ganska mycket som att planera en överraskningsfest. Och sånt där som organdonation och liknande (som ju aldrig blev aktuellt i det här fallet) – alltså, om man känner varandra så vet man väl tillräckligt väl hur den andres värderingar ser ut för att kunna bedöma det?

Nej, jag hade behövt ett avslutande samtal av annat slag. Prata om oss. Om kärleken. Om barnen. Om livet framöver. Om mål och tankar. Om vilka tankar han hade att skicka med mig för riktigt jobbiga stunder – och för vardagens allmänna sorgetyngda tillvaro.

När borde man haft ett sådant samtal? Det hade ju knappast gått att ha alldeles för tidigt, för då var döden ändå inte tillräckligt påtaglig – eller? För på slutet var det för sent. Inte bara de där sista dagarna, med plötsliga akuta komplikationer och den skenande resan mot döden. Utan redan veckan eller veckorna innan det – han var för trött och orkeslös, hade ingen kraft eller intresse av att prata om något tyngre. Tror jag.

Men jag vet inte. JAG VET INTE. Jag bara vet att jag liksom aldrig riktigt hann avsluta. Att det liksom känns som att jag hade behövt få något med mig från honom, av honom, som jag inte fattade förrän det var alldeles för sent. Och det gör liksom hålet efter honom ännu avgrundsdjupare.