Förlåt!

Förlåt för att jag inte jagade på ännu lite mer för det där musiktributeprojektet. Jag insåg ju att det började bli ont om tid. Även om jag väl inte trodde det var riktigt så ont om tid. Fast jag hade en klump i magen över det, det hade jag. Tänkte att det kändes som att det var på håret. Och så tänkte jag att nej Sanne, det är bara du som är fånig. Vad gör någon dag till för skillnad?

Men jag borde ha jagat på så att det blev klart lite tidigare. Eller bestämt mig för att spela upp sakerna för dig ändå, trots att skivan inte var klar. Dumma jävla Sanne som höll fast vid att göra en överraskning av det. Jag hatar överraskningar. Själva idén med att vänta och inte berätta förrän något är klart riskerar alltid att göra att saker blir försent. Som den här gången.

Ja, det blev försent. Du hann visserligen höra en del av låtarna. Men du var inte med till fullo, inte tillräckligt för att kunna njuta, kunna uppfatta alla små detaljer. De längre låtarna orkade du inte ens lyssna på.

Det blev försent. Jag anade att det kunde bli så, och så blev det så. Fan jävla dum-Sanne som inte ville vara nojig i onödan och stressa i onödan och inte ta ut döden i förskott. Fan fan fan.

Och ja, jag vet att en av de inblandade sa att det ju var lika mycket till mig och barnen som till dig. Fast det tycker inte jag. Det var ju låtar valda med tanke på dig och folk spelade in sakerna inriktat på vad du skulle uppskatta, klurigheter av ditt slag. Massor av saker som garanterat går mig förbi.