Hjälp från andra

För mig har det alltid varit viktigt att klara mig själv. Kunna själv. Inte vara beroende av andra.

Och generellt sett är jag kanske inte heller den som är hjälpsammast. I alla fall inte två människor emellan eller hur man ska se det. Däremot gör jag normalt sett en hel del som inte är för egen vinnings skull utan för det stora gemensamma bästa. En strävan för en bättre värld – miljö, rättvisa och annat – även om det liksom är på ett indirekt sätt.

Inte vara en belastning för andra. Ta ansvar för mig själv och en bit till.

Men nu är det jag som behöver hjälpen. För att sorgen gör mig kraftlös och handlingsförlamad och deprimerad. Nu är det andra som hjälper mig. Andra som lagar mat åt mig, river veranda, dammsuger och så vidare.

Fast det är ju inget fel på mig, fysiskt sett. Så jag skäms. Känner mig lat. Ryck upp dig, för helvete!

Samtidigt gör det faktiskt skillnad att ha folk här som fixar och donar, i alla fall när det är på en lagom kravlös nivå. Jag kommer upp ur den värsta sorggropen. Andas lättare, blir mer avslappnad, lyckas skaka av mig eller glömma för en stund, känner mig mer som en vanlig människa. Orkar till och med ta tag i lite sånt jag inte orkar annars.

Jämförelsevis är jag ändå inte särskilt effektiv, förstås. Så jag skäms ändå.