Jag slänger lappen med numret till Elgiganten jag hittade i din plånbok. (Numret till Elgiganten? Varför? Vi avskydde båda stället…) Och lappen med synundersökningstiden från i mars och kortet med massagetid från något helt annat år. Men jag sparar kvittot från Wigmores Fish and Chips. Och så tittar jag på diverse blandade plastkort som jag antar ska klippas och slängas…?
Jag tittar på högen med papper. Vi har varsitt personligt fack härhemma, med saker som ska till våra egna pärmar. Fack som alltid tenderat att bli överfulla innan vi gjort något åt dem. Fast jag har varit bättre på att få saker satta i pärmar. Och ditt fack var överfullt redan när jag körde en rusch med mina och våra gemensamma förra försommaren, när jag höll mig sysselsatt och älsklingen låg inlagd det första varvet; jag tror inte du satt in något efter det heller. Någon dag måste jag ta hand om den pappershögen.
Och någon dag måste jag ta hand om blandade små tekniksaker och CD-skivor och andra märkligheter som ligger här på skrivbordet. Och tusen andra saker du lämnat efter dig.
Men jag måste inte göra det nu. Det är inte brådskande. I nuläget kan jag få nöja mig med att samla ihop saker som jag är trött på att de ligger huller om buller. Minska kaoskänslan. Resten kan jag ta senare. När jag orkar. När det inte river lika djupt för varje litet steg.
Jag är tacksam över att inte behöva göra hela utrensningen av ditt liv på en gång – att det inte är nödvändigt för bouppteckning eller arvsskifte – eller för någon flytt.