Ja, jag vet att jag kan. Egentligen. Ju.

För ja, jag vet ju att jag kan. Jag har kompetensen och styrkan och allt som behövs för att reda ut det här egentligen.

Att klara att jobba och ta hand om barnen, sköta huset och så där, fastän jag är ensam vuxen, ensam förälder, det är inget problem. Kompetensmässigt. Jag kan. Jag vet hur jag vill vara mot barnen. Vilka krav jag vill ställa. Hur jag vill att vår tillvaro tillsammans ska vara. Hur jag vill bygga vårt fortsatta liv. Fixa mysiga stunder och vardag och framtid.

Och jag har kompetensen att klara av en hel del av husfixande, ta tag i saker, och så där. Och att be om hjälp och tala om hur jag vill ha det när min kompetens inte räcker till. Och lära mig nytt när det behövs. Jag kan, och jag kan lära mig, och jag kan stå för den jag är, och jag kan utmana normer och konventioner när det behövs.

Och jag har andra områden, som jag kan och är bra på och vill utveckla. Jag vet det. Jag vet att möjligheterna finns.

Jag kan. Egentligen. Det vet jag.

Det gör det inte lättare att svälja att jag just nu faktiskt inte kan. Och att det som är skälet till att jag inte kan ”bara” handlar om mina känslor. Sorgen. Smärtan. Det stora hålet inom mig och bredvid mig och utanför mig. Det stora mörka molnet som täcker hela himlen. Den mörka floden som väller upp inom mig. Den svarta bottenlösa källan i min själ. Den tjocka muren som hindrar känslorna från att skära så djupt i mig att jag dör men som också hindrar mig från att känna glädje – och varje känsla av glädje riskerar i sig att döda mig i sin dubbelhet.

Det sitter så väldigt mycket i vägen emellan. Jag kan inte. Jag är så långt ifrån att kunna vara den jag vill vara. Den jag verkligen vill vara, för att det ska vara meningsfullt att jag fått leva vidare fastän du är död.

Någon sa att jag behöver hitta vem jag är nu när du inte finns. Fast det behöver jag inte. Jag vet precis vem jag är egentligen. Jag bara inte lyckas vara den just nu. På grund av sorgen och saknaden.