Idag skulle du ha fyllt 44 år. Men du hann inte bli 44 år.
Vi har varit vid graven. Vattnat taklökar och annat jag ställt dit innan. Lagt en bukett av sparris (den har ju bär nu och är så vacker), spräckliga bönor (blad och färdiga baljor), blåa ärtor (blad och färdiga skidor), pepparrotsblad och stockros. Det blev vackert. Du hade gillat det.
Sedan gick vi och satte oss på grässlänten utanför kyrkogården och åt tårta. Köpetårta, vanlig grön prinsess. För jag orkade inte baka. Tårta från samma ställe som vi köpte när vi gifte oss.
Födelsedagstårta för dig. Det var i någon mån så det började, med att du bjöd upp mig på födelsedagstårta men jag inte kunde komma utan kom helgen efter – och sedan hade jag pojkvän. Fortfarande min första och enda pojkvän. Fortfarande vet jag inte ens hur det är att ha ett ex ;-)
Du är så erbarmligt saknad. Det är så totalt obegripligt, ogreppbart, att du av alla människor är död. Att du varit död i tre månader.
Ja må du leva
ja må du leva
ja må du leva uti…
… och när du har levat…
… ja då ska du skjutas på en skottkärra fram…
Så vad säger man idag? Grattis?