Tungan måste liksom hela tiden dit och känna efter. Konstatera att tanden fortfarande saknas. Och det gör den hela tiden.
Och man kan tänka att man borde låta bli. För man vet ju redan att tanden är borta. Och det finns ju fler tänder. Och inget blir bättre av att man känner efter att tanden är borta en gång till.
Men ändå. Man måste kolla.
För att påminna sig själv. För att bekräfta. För att plåga sig själv. Och för att det ibland är skönare med den skärande smärtan än det vaga molandet.