Egentligen var det alltid du som var den stabila. Du som inte oroade dig. Du som hade is i magen och antog att saker skulle ordna sig. Du som stod stabilt när världen gungade.
Det var jag som hade ångestläggning. Jag som riskerade att falla ner i depression. Inte du. Aldrig du.
Du var den stabila klippan som omvärlden kunde lita på. Som folk kunde berätta om sina problem för. Du lyssnade. Du fanns. Du orkade.
Så kom sjukdomen. Cancerdiagnosen. Dödsdomen.
Du sa: ”Det är värre för er som blir kvar.”
Jag höll inte med. Numera tror jag du hade rätt: Det är värre för oss som är kvar. Att dö är lätt. Jämförelsevis, i alla fall.
Vilket ju inte på något vis betyder att jag skulle ha föredragit att dö framför att leva. Inte ens fastän det just nu bara är frågan om att överleva och genomleva.
Men i alla fall: Om vi tänker tanken, att det istället hade varit jag som hade drabbats av dödlig obotlig cancer. Att det hade varit du som stått kvar här, med barn och hus och en förjävlig sorg. Du genomstabila, glada, förnuftiga människa. Hade du klarat det bättre än jag?
Jag är inte helt säker på det. Jag tror att det här är det som hade kunnat få dig att klappa ihop totalt. Värre än mig. Få dig att fullkomligt ge upp om allt.