Det är mitt ansvar att se till att barnen har det bra och fungerar. Mitt ansvar att se till att de utvecklas till vettiga ansvarsfulla goda människor. Mitt ansvar att se till att de gör det de ska och att de inte bara fastnar i ett flyktbeteende framför datorskärmarna. Mitt ansvar att motivera dem att vilja saker. Mitt ansvar.
Det är ett tungt lass att bära, när jag inte ens orkar med mig själv.
Om några veckor börjar skolan. Då är det jag som måste orka vara en bra förälder: orka med att se till att de får det stöd och den hjälp de behöver, orka vara den som ställer krav, orka vara den besvärliga mamman som finns med på olika sätt. Kanske allra mest för åttaåringen, som har det besvärligt med frustration och relationer och att inte passa in i mallen – problem som fanns redan innan hans pappa blev sjuk i cancer men som knappast minskat av att bära det känslomässiga lasset utöver allt annat. Men även tolvåringen, som väl snarast är en tonåring, behöver förstås stöd i relation till skolan.
Jag måste orka. Och jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag antar att jag på något vis måste bita ihop och reda ut det. Och jag undrar hur mycket mer det tar sönder mig inombords att måsta bita ihop. Om jag ens klarar det.
Ibland tänker jag att det hade varit bättre om jag aldrig hade träffat älsklingen och aldrig hade skaffat barn. Tänker att jag inte är lämplig för det här. Tänker att jag hade åstadkommit mindre skada då.
Tänker att de hade rätt, de som skrev att jag var en olämplig mamma.
7 responses to “Ack du mörka otillräcklighet”