Man kan ju tänka att det borde vara ungefär samma sak för mig som för en massa andra föräldrar som plötsligt blir ensamstående föräldrar i ungefär min ålder, på grund av skilsmässor eller separationer – för de är många. Ibland tycks det mig som varenda kotte runtom separerar (fast så är det ju inte, det vet jag).
Men nej, det är inte samma sak.
För de som har separerat så är det ett val. Ett val som grundar sig i att något i relationen inte var som man ville, ett val som grundar sig i bedömningen att det trots allt kommer att bli bättre, på ett eller annat eller flera sätt, att man går isär jämfört med att fortsätta leva ihop. Ett beslut som på något vis har inslag av lättnad.
Så är det inte för mig. Jag har inte valt att älsklingen skulle dö. Jag tror ingenting blir bättre av att älsklingen är död.
För de som separerat finns dessutom i de flesta fall fortfarande möjligheten att till viss del dela på föräldraskapet. Ta gemensamt ansvar på olika sätt.
Och för den som separerat avsiktligt/frivilligt så gissar jag på att många liksom känner att man har kvar det bästa resultatet av relationen, i form av just barnen. Och… så känner inte jag. Oavsett att jag älskar barnen så älskade jag ju älsklingen mycket mer, på en helt annan nivå.
3 responses to “Inte som en separation”