Jag funderar över de människor som verkligen älskar att städa och hålla ordning och ha allting tiptop omkring sig i hemmet. Tycker de verkligen att det är det roligaste som finns? Eller är det istället en effekt av otillräckligheten: att så fort man har några andra intressen så kommer man aldrig att räcka till för att hålla rent och snyggt och ordnat omkring sig, och då har dessa personer till slut istället valt att gå helt upp i städningen. För då kan man ju få chansen att känna sig tillräcklig.
Jag skulle verkligen vilja få ordning. Rensa bort och bli av med saker som bara står kvar från olika sammanhang. Dammsuga och damma och röja. Men det är liksom en omöjlighet att hinna något annat då.
2 responses to “Städningen och tiden”