Jag tycker så förbannat illa om folk som minsann vet hur sorgen är och talar om att så här reagerar vuxna och så här reagerar barn och efter si och så här lång tid gör man si eller så.
Jag tycker så förbannat illa om när folk ska placera en i en kategori och man förväntas fungera och agera och reagera bara baserat på att man ingår i den kategorin.
Jag tycker så förbannat illa om att bara för att min man dött så hör jag plötsligt till kategorin ”vuxen vars nära anhörig dött”, och då blir det plötsligt ovidkommande vem jag varit innan och hur jag brukat fungera, för nu är jag i den här kategorin, och då är det minsann Så Här TM som jag ska fungera, och det kan någon annan tala om för mig, och mina erfarenheter av hur det är för mig blir liksom plötsligt ovidkommande.
Jag hatar alla jävla kategorier som omvärlden älskat att placera mig i livet igenom och som jag aldrig nånsin passat in i.
Och så är jag ledsen. För det går snabbt att bli ledsen.
2 responses to “Jävla kategorisamhälle”