Jag hade ställt klockan på kvart i sju i morse, och bestämt med sambon att vi skulle smyga oss upp för testande då, innan sonen vaknade.
Jag vaknade innan dess, och jag var påtagligt kissnödig. (Inget ovanligt med det, jag går ofta och kissar en gång på natten.) Jag visste inte vad klockan var, men det kändes inte precis som att klockan var ett eller två, snarast som att det närmade sig morgon. Så jag puttade på sambon och frågade honom hur mycket klockan var (eftersom den står närmst honom).
05.10.
05.10 och kissnödig. Det var liksom inte möjligt att somna om utan att kissa. Så vi konstaterade gemensamt att det var väl lika bra att gå upp och testa 
Jag gick och letade rätt på en gammal pizzasalladsburk att kissa och hämtade testet; han hämtade tidtagarur Jag kissade i burken och ropade sedan in honom. Jag öppnade testets innerpåse.
Hjärtat dunkade.
I det ögonblicket ville jag nog nästan lika gärna låta bli att göra testet. Ja, visst, det kändes som att jag måste vara gravid. Ett negativt resultat skulle göra mig förvånad.
Och samtidigt… kunde jag liksom inte ens föreställa mig ett positivt test. Rent visuellt, liksom. Det fanns liksom inte min värld, så långt kunde jag liksom inte tänka. Och kunde det inte bli positivt, så kunde jag ju inte bli annat än besviken.
Nåja, testet (CB) utfördes enligt kostens alla regler.
Vi tittade. Och väntade. Och tittade. Och väntade.
Efter två minuter fanns fortfarande inte ens minsta tendens till kontrollstreck. Inga blåa nyanser någontans i fönstren överhuvudtaget.
Reaktionen i kroppen var liksom på något vis besvikelse – innan jag lyckades ta in helt och fullt att bristen på kontrollstreck faktiskt innebar att testet inte funkat och att det därmed inte visade någonting alls.
”Jag har ett test till. Ska vi använda det också?”
”Ja, det verkar väl vettigt?”
Sagt och gjort, jag hämtade test två och proceduren gjordes om med samma innehåll kvar i salladsburken.
Den här gången drog det snart blåa dimmor genom resultatrutan. Ja, ett tydligt plus tonade fram. Det där kunde väl inte vara något annat än ett tydligt plus? Men vi var ju tvungna att vänta på att kontrollstrecket också skulle få färg
Jodå, tids nog blev det ett kontrollstreck också.
Och, som sagt var, ett TYDLIGT plus.
”Det är fånigt”, sa jag. ”Ett försök… Andra kämpar och kämpar…”
Ja, sedan gick vi och la oss igen. Behövde ju sova en stund till. Men nä, jag kunde inte somna. Låg mest och vred mig, alldeles för uppspelt När jag väl somnade, drömde jag virriga drömmar och vaknade mest hela tiden…