Jag tar mitt sertralin på morgonen. Helst vill jag ta det först av allt när jag ska äta frukost, så att jag liksom har den komihågpunkten avklarad. Sedan blir det lätt så stressigt, och då kanske jag glömmer det.
Men nu… Illamåendemorgnar. Då vill jag helst äta något först, för att få ordning på illamåendet. Det känns ju inte så vettigt att börja med att ta en tablett, och sedan eventuellt kräkas upp den två minuter senare. Alltså vill jag vänta, tills jag i alla fall ätit lite.
Detta leder till en viss förvirring där på morgonkvisten. För när jag väl känner att jo, nu har jag ätit lite, nu kan jag ta tabletten – så blir jag osäker. Tänk om jag redan har tagit den? Jag är ju liksom så van vid att ta den; jag skulle ju kunna ta den utan att jag ens tänkte på det! 
Och visst, 200 mg skulle ju inte innebära att jag överskrider maxgränsen – men jag vill ju inte ta för mycket ändå, liksom.
Det är svårt när man inte vågar lita på sig själv.
Det blir inte bättre av att det står om vecka 7 på en massa ställen att ”Nu händer en massa viktigt med embryot, så utsätt det inte för en massa otrevligt”, typ. 