I duschen kommer plötsligt tankarna. Tankar om den där fredagseftermiddagen och -kvällen som i praktiken var de sista i hans liv. Den där fredagen när jag på eftermiddagen skjutsade in honom till sjukhuset för att han skulle få några dagars dropp och vila – och de sent på kvällen ringde och sa att tarmen spruckit.
Vad hände egentligen under de där timmarna? Nej, jag har aldrig frågat. Det var inte viktigt då, och det är inte viktigt nu. Egentligen.
Men plötsligt står jag ändå där i duschen och funderar. Var det för att han var tvungen att gå första biten in i sjukhusbyggnaden? Han ville att jag skulle gå och leta reda på en rullstol, men jag hittade ingen, så han fick gå in i entrén och vänta där medan jag hämtade personal som fixade fram en rullstol. Var det när han gick den biten som det hände något? Var det det som blev avgörande för att det var då slutet skulle komma istället för veckor eller månader senare?
Eller vad hände annars under de där timmarna efter att jag hade åkt? Vad var det som gjorde att slutet, det avgörande liksom, kom så snabbt?
Nej, det är inte viktigt. Han hade försämrats kraftigt de senaste dagarna i vilket fall, det vet jag. Det är inte så att jag egentligen tycker att det rimligen skulle vara mitt fel för det.
Jag bara undrar ändå.
Och jag skulle behöva att någon låg bredvid mig på en säng och höll om mig och klappade om mig och tröstade mig och sa att det inte är mitt fel. Inte för att mitt huvud riktigt tycker det, men för att jag ändå skulle behöva höra det.
Men numera finns det ju ingen sådan. Ingen som är den där som lägger sig bredvid mig och klappar och tröstar och talar kloka saker till mig. Det finns nog inte ens någon jag skulle slappna av på det sättet med, ingen jag liksom skulle göra mig så liten hos att jag kan tröstas och klappas om. Ingen jag har den tilliten till för att det ska funka. Gentemot alla andra är jag på något vis för stark och för bra på att hålla uppe masken.
Eller, inte vet jag.
2 responses to “Tankar i duschen”