Först var det Samsung som körde reklam om det på twitter. Någon hemsk och obegriplig film som dök upp i flödet många gånger per dag. Och med texten ”Ingenting är omöjligt”. Och nu dök det upp som rubrik och i texten i ett mejl från barnjeansföretaget som gör extra hållbara jeans. Och däremellan, och före också förstås, har det dykt upp i alla möjliga sammanhang. Av någon anledning verkar många ha fastnat i det där mantrat: ”Ingenting är omöjligt”.
Och jag undrar mest: vad fan menar ni med det?
För det är väl fullkomligt jävla självklart att en hel massa saker är omöjliga. Visst, det finns många saker som är svåra men som faktiskt går om man försöker. Absolut. Men då handlar det ju om saker som inte är omöjliga. Det betyder inte på något vis att det inte finns saker som faktiskt ÄR omöjliga. Rent vetenskapligt är det liksom självklart att många saker faktiskt är omöjliga.
Min man fick cancer. Min man fick obotlig dödlig cancer. Min man är död. Det är omöjligt att få tillbaka min man levande igen. Detta är ett synnerligen konkret exempel på att vissa saker är omöjliga. Men det finns många andra exempel som är mindre konkreta men likväl lika omöjliga.
Och att slänga sig med den sortens uttryck är en skymf mot alla som har att hantera saker som faktiskt är omöjliga att åtgärda – i sin vardag, i sitt liv, i sin tillvaro, dag ut och dag in. Det är en skymf att med klämkäcka uttryck knuffa tillbaka ansvaret på den som lider. För om ingenting är omöjligt, då är det ju vårt eget fel, vi som inte återuppväcker döda, vi som lever med obotliga sjukdomar, vi som inte gaskar upp oss från depressioner, ångest och utmattningar, eller som inte kan få våra barn att passa in i samhällets strukturer. Och så vidare.
Pingback: Det är ju sen i så fall och inte nu | Sanne skriver