Ibland blir jag så trött på allt tjat om att man ska säga upp sig från projektledarrollen för hemmet och kräva att mannen gör sin del. Eller, det jag blir så trött på är självklarheten i antagandet att det finns en förälder till.
Jag vet hur det är att leva i ett bra förhållande, där man delar på tråkgöra och ansvar och där båda har samma rätt att hitta på annat än ta hand om hemmet.
Men det hjälper liksom föga nu. Det finns ingen jag kan säga åt att göra jobbet istället.
Om jag låter bli så finns det ingen annan som tar över. Jag är ensam förälder. Alltid. Alla dagar. Hela dygnet. Året om.
Det finns snälla människor som kan rycka in i vissa situationer. Men det finns ingen jag kan kräva projektledarskap av.
Och jag vet att det inte är mig det handlar om all dessa gånger det pratas om vikten av jämställt föräldraskap eller att ge upp projektledarskapet. Jag vet. Och det känns fult att komma dragandes med ”What about me?”. För det är ju inte mig det handlar om.
Kanske är det just för att jag brukade kunna säga ”Fast så där är det inte hos oss. Vi delar det bra.” som det blir extra markant? För jag kan inte svara det längre. Mitt svar, som jag oftast sväljer, är: Det finns bara jag.
DET FINNS BARA JAG.
Och jag antar att jag bör låta bli att säga det alltför ofta. Det blir rätt tjatigt, det tillför ingenting, och vi som är ensamstående är inte relevanta i diskussionen. Det är inte oss det handlar om. Det handlar om dem som har privilegiet att ha någon de skulle kunna dela med.
Och samtidigt… samtidigt är vi ganska många. Eller i alla fall inte få. Vi som är ensamma med vårt föräldraskap. Vi som inte har någon vi kan överlåta projektledarrollen på. Vi som liksom inte kan säga upp oss.
En del av oss har dessutom en projektledarroll av ännu större dignitet, eftersom vi har barn med särskilda behov.
Och jag tänker att i alla fall ibland kanske man skulle kunna ta upp oss också när man slänger sig med diskussioner om hemmets projektledarroll. Någon gång kanske man kan diskutera vad vi ska göra när vi känner att vi vi vill säga upp oss från projektledandet.
För jag tror vårt behov är ännu större.
För tydlighetens skull: Jag har inte haft en dålig dag idag. Visserligen har jag mestadels lagat mat, men idag är ingen besvärlig dag. Jag bara råkade läsa en postning för mycket i ämnet ”hemmets projektledarroll” och var tvungen att uttrycka det här.