Från politiken (och andra håll) vill man återkommande minska antalet myndigheter, utifrån någon grundläggande idé om att det är dåligt med många myndigheter.
Ett sätt man gör eller vill göra detta är genom att slå ihop flera mindre myndigheter till en större. Man tänker att det ska vara rationellt, billigare och effektivare. Och det stämmer säkert ibland. Men det finns också en mängd problem med den lösningen.
Större myndighet = fler nivåer, mer tid som försvinner
På en liten myndighet har du en ganska liten administration. Få chefer. Få nivåer.
På en större myndighet blir det fler chefsnivåer. Du behöver dela in de som arbetar på myndigheten i fler typer av konstellationer. Flera avdelningar, som var och en behöver delas in i flera enheter – eller vad man väljer att kalla det. Eventuellt behöver även enheterna delas in i grupper eller team. På alla nivåerna behövs återkommande möten för att man ska veta vad de andra gör, känna till vilka de andra är, etc. På samma sätt behövs möten mellan olika nivåer av chefer, ledningsgrupp, med mera.
Sammantaget försvinner helt enkelt väldigt mycket mer tid till möten – alltså möten av det slag som inte är konkret arbete utan som mest handlar om att alla ska hålla sig à jour med vad de andra gör och att man inte gör saker som är på kollisionskurs med vad andra på myndigheten gör.
Fler områden = mer målkonflikter
En myndighet förväntas ha ett samlat budskap eller inte tycka saker som säger emot varandra.
När en myndighet ska hantera flera olika områden, så innebär det att myndigheten internt behöver hantera de eventuella målkonflikter som uppstår mellan områdena, så att man kan ha ett samlat budskap utåt. Om de ihopslagna myndigheterna representerar uppdrag som delvis går emot varandra, så kommer någon av dem att inte kunna utföra sitt uppdrag till fullo, eller i alla fall behöva ”dämpa” sitt budskap. Vem som vinner denna striden beror på var den stora myndighetens prioriteringar ligger, det vill säga ledningens åsikter. Det kan dessutom variera över tid (alltså, när det kommer en ny ledning), och därmed kan det gå åt mycket tid och energi till att skifta fram och tillbaka.
Och ja, det går förstås åt en massa tid till att landa i gemensamma budskap, gemensam hållning, etc.
Målkonflikter som borde ha hanterats på högre nivå
En del av de målkonflikter som hamnar att hanteras ute på myndigheter med motstående ämnesområden borde förstås ha hanterats nationellt. Men eftersom de sköts exempelvis olika departement så är det först på den lägre nivån, långt från rikspolitiken, som detta i praktiken behöver hanteras. Ibland med effekter som den nationella politiken kanske inte ens uppfattar.
Fler områden = knepigt med budget och tjänstetillsättning m.m.
På en stor myndighet kommer olika delar av verksamheten att få pengar från olika politikområden. Och en del pengar kommer som ramfinansiering, annat som sakmedel, kopplat till en specifik insats, ett specifikt uppdrag, etc.
Men en myndighet är en myndighet. När det kommer mer pengar till en del av verksamheten och mindre till en annan blir det komplicerat. Till exempel kan det innebära att det inte går att nyanställa till det område man fått nya pengar till – för att det är anställningsstopp eftersom man har ont om pengar inom andra områden på myndigheten. Pusslandet med budget och tjänster kan innebära att det i praktiken arbetas mer med saker det egentligen inte finns så mycket pengar till längre än med saker som det kommit nya pengar till. Ur arbetstagarhänseende är det förstås bra att folk inte blir avskedade. Ur sakprioriteringshänseende är det något som hade sett helt annorlunda ut om man inte klumpat ihop till större myndigheter.
Sammantaget
Det här är en kort redogörelse för de aspekter jag kom ihåg just nu :) – jag tror egentligen det finns fler som skvalpar i mitt bakhuvud, så jag kanske får fylla på senare.
Men kontentan av ovanstående är att en liten myndighet nog ofta har större möjlighet att vara skarp och effektiv inom sitt specifika område – istället för att behöva lägga massor med tid och energi på att slipa bort det som kan störa någon annan i en större myndighet.