Kategori: Föräldraskap

Var blev Sanne av?

I sommar fyller jag 50 år. Strax innan jag fyllde 40 fick min man en dödlig cancerdiagnos. De senaste tio åren har varit kaos på så många olika sätt. Först var det sjukdom, där jag fick hålla skutan flytande. Sedan var det död och sorg och ensamstående föräldraskap, med två barn varav det ena på …

Fortsätt läsa

Att kunna organisera sig är också ett privilegium

– Organisera er! Det är det många säger i sådana lägen som det vi är i nu. Världen, liksom. – Organisera er! Jo tack. Om livet hade sett annorlunda ut. Men som ensamförälder till ett barn med npf finns inte det utrymmet. Tiden räcker inte. Möjligheten att planera finns inte. Och orken till struktur saknas …

Fortsätt läsa

Det är skillnad på två och en

Funderar ibland över skillnaden mellan att vara två föräldrar och att vara en. På ytan är ju saker så väldigt lika. Vi (alltså jag och barnen) bor kvar i samma hus. Jag har samma jobb. I praktiken är skillnaden påtaglig, när det är en person som ska hinna allt vuxet och föräldrigt. En person som …

Fortsätt läsa

Man behandlar inte människor i sorg på det sättet

När någons man nyligen dött, och någon annans pappa nyligen dött, då finns en särskild sorts ömtålighet. Allting är som ett öppet sår. Det finns ingen skyddande hud. Det finns inga marginaler. Stressbägaren är proppfull med en gigantisk oformlig osynlig kula, som kilar ner sig och fyller ut bägaren. I det läget behövs omhändertagande. Det …

Fortsätt läsa

Om förstågångsväljare och fyra år

Min äldste är arton år och får i år för första gången rösta i valet. Och han tycker det är besvärligt. Han tycker inte han är insatt, och han vet inte riktigt var han ska börja. Det är så mycket annat som ska hinnas, med skola och kompisar och annat, och det där med att …

Fortsätt läsa

It takes a village

”It takes a village to raise a child.” Redan i tidig ålder i livet tvingas man göra ett val: är jag beredd att anpassa mig till omgivningens förväntningar och krav på hur man ”ska” vara, eller är det viktigare för mig att få vara den jag är? Val och val, förresten. Man kan bara ”överge” …

Fortsätt läsa

Jag lever inte i ett vakuum

Idag bjuder min arbetsgivare på en föreläsning om att bygga välmående och hälsa över tid, eller nåt sånt. Onlineföreläsning, som det ju är i dessa tider. Jag tänkte jag skulle titta på den. Det lät om ett bra ämne. Inte minst för att jag nyligen kommit tillbaka (mer eller mindre) efter en lång tid av …

Fortsätt läsa

Derivata

En av nackdelarna med utbrändheten är att jag inte orkar (i brist på bättre ord) hjälpa gymnasisten med matte. ”Kan du nåt om derivator?” frågar sjuttonåringen.”När jag var i din ålder kunde jag jättemycket om derivator”, svarar jag. ”Nu skulle jag behöva gräva obehagligt djupt för att plocka fram det.” Vore jag inte utbränd skulle jag tycka …

Fortsätt läsa

Förtvivlan

Förtvivlan. Det är ren skär förtvivlan jag känner. Över att jag inte kan hjälpa mitt barn. Över att oavsett alla försök att få det att funka i skolan, från skolan och från mig, så mäktar han inte gå dit. Över att hur jag än anstränger mig, sliter sönder mitt egna inre, river ut alla resurser …

Fortsätt läsa

Fem år

Sent ikväll är det fem år sedan du dog. Om du hade levt så hade så väldigt mycket varit annorlunda. Inte allt, inte de yttre parametrarna, men allting om man kommer ens en millimeter under ytan. Om du hade levt hade vi renoverat vardagsrummet sommaren 2016. Både verandan och vardagsrummet hade väl förmodligen varit klart …

Fortsätt läsa