Category Archives: Irriterande

Och det här med i-landsproblem verkar för vissa ha blivit typ motsatsen

I-landsproblem. En välkänd benämning på småproblem som det är löjligt att engagera sig i när det finns större och allvarligare problem att ta hand om här i världen. Varför bry sig om cigarettfimpar på marken när det finns barn som svälter i Afrika, typ. Och alla som någon gång engagerat sig i någonting alls har nog upplevt kritik på någon nivå om att de inte borde engagera sig i sådana småsaker när de istället borde… ja, något annat, i alla fall – något större och viktigare.

Det intressanta nu är att det allt oftare liksom på något vis går åt andra hållet: man får kritik för att man liksom engagerar sig i något för stort. Att man engagerar sig i flyktingströmmar och integration och klimatfrågan och annat sånt, när det minsann finns ungdomar här hemma i byn som är arbetslösa och det finns gamlingar som inte får god mat på hemmet.

Personligen tycker jag att engagemang och förändringsvilja på alla nivåer är bra. Det behövs både de som försöker förändra i det lilla och i det stora. Och även om en hel del engagerade människor är sådana som drar lass inom många områden, så finns det ärligt talat ingen som kan fixa alla områdena. Försöker man engagera sig i allt så går man sönder.

Men det är så bisarrt med alla dessa människor som klagar på vad andra engagerar sig i och försöker diktera vad andra borde engagera sig i och talar om att andra engagerar sig i fel saker. Om de nu tycker att det behövs engagemang på ett område som ingen tagit tag i så är ju det bästa att de själva gör något? Och vad skulle nånsin bli bättre av att vi som engagerar oss i något istället lät bli?

För alltså, engagemang är ju liksom inget som kommer på beställning. Ideellt arbete, sånt där man inte får betalt för, det gör man för att man av någon anledning vill och brinner för. Och detsamma är i många fall sant för vad man arbetar med och får betalt för. Ett personligt intresse och engagemang är liksom ofta den grund det vilar på. Eller att man på annat sätt mår bra av det. Den grunden kan man inte bara flytta på beställning för att någon annan talar om att man enligt dem borde tycka något annat är viktigare.

Läs även I-landsproblem.

Alla dessa val vi måste göra trots att infon vi behöver för att välja inte finns

Betydligt värre än att vi var tvungna att skaffa ny vattenkokare är att vi förmodligen måste skaffa ny diskmaskin.

Fast grundproblemet är i någon mån detsamma: Jag vill ha en bra pryl som uppfyller vissa kriterier och som dessutom håller länge – och det finns ingen chans att få reda på de saker jag vill veta om prylen, för det är inte den info som anses väsentlig att tala om.

Den diskmaskin vi har har väl egentligen aldrig varit jättebra. Irritationsmomenten handlar bland annat om att nästan inga glas egentligen passar bra utan det är ett evigt pusslande för att lösa på bästa möjliga sätt. Men det riktigt stora irritationsmomentet sedan flera år tillbaka är att glas inte blir rena utan istället smutsiga. Äckligt gojs som kommer någonstans ifrån i diskmaskinen fastnar inuti glasen och torkas sedan fast under torkprogrammet. Och sedan får man diska om glasen. Allt större andel av glasen ju längre tiden går. Snart alla glas.

Det är därför vi behöver en ny diskmaskin. För trots alla möjliga sorters rengöringsförsök så blir det inte bättre utan bara värre.

Jag vill ha en diskmaskin

  • som diskar disken ren
  • som inte drar för mycket energi och vatten
  • som håller lääänge och som det finns reservdelar till och som går att laga om den går sönder utan att det blir för dyrt eller svårt
  • där det går att passa in de vanliga glas och tallrikar och annat vi använder på ett hyfsat rationellt sätt så att jag inte behöver ha ångest över detta varje dag

När man kommer in i affären som säljer dylika prylar är den första frågan man får om man vill ha en vit eller en rostfri diskmaskin. What? Tja, jag skiter i vilket, vi har både rostfria och vita ”vitvaror” i vårt kök, och jag är inte ute efter en prydnadssak utan ett bruksföremål.

Tillverkarnas information verkar vara väligt inriktad på sånt som till exempel vinglas. Som vilka lösningar de har för att vinglasen ska stå stadigt och för att vinglasen ska bli perfekt glasklara. Och ärligt talat skiter jag i det. Jag vill ha en diskmaskin som är konstruerad för att passa till våra helt vanliga jävla dricksglas. (Efter diskussioner med vänner har jag förstått att det inte bara är vår diskmaskin som är helkass på det området.) Och så talar de gärna om vilken specialteknik de har för torkningen (fast det verkar vara samma för alla). Och att de har specialinställningar som gör att jag kan få diskmaskinen att starta vid en speciell tidpunkt. (What? Är den full så sätter jag igång den så att saker kan bli rena.)

Tillverkarna är numera bra på att tala om vilken energiklass deras produkter hör till – för det är det lagkrav på. Å andra sidan finns det inget sätt att veta hur länge de verkligen uppfyller detta – hamnar diskmaskinen fortfarande in samma energiklass efter fem års slitage? Och om jag minns rätt visar en del av de tester som gjorts att det verkar tveksamt om klassningarna ens stämmer när prylarna är nya?

Funkar maskinen över huvud taget efter fem år? För det är också en väsentlig sak: att den ska hålla, inte behöva ersättas. Kvalitet, helt enkelt. I det fallet är det Miele som hardet goda ryktet om sig: att sakerna faktiskt ska hålla skitlänge. Eller som de skriver på sin webb:

Som enda tillverkare i branschen så utvecklar, tillverkar och testar vi på Miele våra produkter för en driftstid motsvarande hela 20 års normal användning.

Det låter ju precis som det jag vill ha. – Men hur kommer det sig då att vitvarukedjan Elon (som vår lokala butik tillhör) ger fem års garanti på diskmaskiner från Cylinda, Huskvarna, Bosch, Siemens, Asko, Whirlpool – men inte på Miele?

Jag tycker det här suger. Jag tycker inte jag som kunde ska behöva sitta och leta efter den här sortens information och göra dessa avvägningar för varenda sak jag ska köpa – jag vill kunna veta att de saker jag köper är gjorda för att hålla länge.

Som en vän påpekade, det borde vara dags att köpa tjänsten fungerande diskmaskin. Ungefär som med Xerox kopiatorer. Men det är nog långt kvar till motsvarande tjänster för privatmarknaden.

Och så länge är det upp till mig – och varje annan enskild konsument – att själv göra alla dessa bedömningar. Det är det vi ska använda vårt fria val till: ångest.

Hur man än vänder sig…

Så vi behövde alltså en ny vattenkokare… För vattenkokaren är helt klart den pryl i köket som används absolut mest – till te, kaffe, nyponsoppa, pastavatten… Utan vattenkokare funkar liksom inget.

Det finns ju förstås en massa kriterier jag vill att en vattenkokare ska uppfylla. Och det är inte alls de kriterierna som de som säljer vattenkokare verkar intresserade av att informera om så att man ska kunna göra en vettig bedömning.

Jag vill ha en vattenkokare som inte är av plast (av miljö- och hälsoskäl), jag vill att den ska kunna hålla länge, den ska funka att hantera även för barnen, det ska gå att koka MYCKET vatten på en gång (för det behövs när man ska ha en hel kanna te eller fixa pastavatten).

Vilken färg det är på utsidan tycker jag däremot är ganska ointressant, faktiskt.

Nu gick vi på storlek och modell (för hållbarheten). Den kanna vi köpt idag är på 1,8 liter. Och handtaget sitter liksom uppepå, vilket innebär att den inte har någon fästpunkt för handtaget långt ner på kannans sidan där det kan bli stora påfrestningar (för det var där den förra kannan började läcka…)

Denna nya vattenkokarkanna är en OBH Nordica. Jag hoppas den ska vara snäll och trevlig och hålla länge.

Men så var det det där med att koka små mängder. Jag tyckte jag hade kollat och att det var en minimimängd på 0,5 liter, som det brukar vara på de flesta stora kannor. Men nu när jag satte igång kannan för första gången konstaterade jag att man måste koka minst 0,8 liter!

Hur man än försöker göra rätt så har man alltid rumpan bak och svartepetter i fickan, eller nåt.

Svordom över krukor

Som en del i gårdagens ”städande” av uthuset flyttade jag alltså krukorna från uthuset till orangeriet.

Vi har många krukor. En ytterst liten andel är ler-/terrakottakrukor, men de allra allra flesta är plastkrukor i olika storlekar. Dels stora krukor, sådana där som man betalar en riktigt rejäl slant per kruka men som funkar att odla tomater och liknande i. Dels oändliga mängder med mindre krukor – allt från några centimeter i diameter till kanske femton eller arton centimeter i diameter.

De senare krukorna har väldigt blandat ursprung. En del av dem är faktiskt köpta som krukor – en del sådana där ganska små fyrkantiga som funkar för mellanläget för tomater. Men de allra flesta av dessa krukor är sådana man får ”på köpet”. Sådana krukor som följer med när man köper eller får en växt.

Dessa krukor finns i alla möjliga former. Runda och förkantiga förstås. Men även i olika proportioner vad gäller höjd kontra diameter, olika ”sluttning”, olika karaktär på de översta centimetrarna, och så vidare.

Jag skiter egentligen i att de ser olika ut. Fr mig är krukorna mer av ett verktyg, och detta i extra hög grad när det gäller sådana krukor som liksom mestadels används som en övergångsfas. Det ska inte vara snyggt, det ska vara funktionellt.

Men funktionellt är precis vad det inte är, när man står där med alla dessa oändliga mängder av krukmodeller. För det krävs också oändligt med tid för att kunna sortera ihop dem på ett vettigt sätt. Tröstlöst arbete. Meningslöst arbete – för det känns liksom inte som att man åstadkommer något. Och samtidigt åtminstone till viss del nödvändigt arbete. För två krukor som vid en första blick kan verka i princip lika stora kan innebära att den ena sticker upp fem centimeter ur den andra – och byter man plats på dem så sticker det inte upp nåt alls.

Jag är ju inte den som generellt tycker att man behöver ha standardiseringar av allting. Men ja, det här är ett återkommande irritationsmoment. Varje år står jag och försöker bringa någon sorts ordning i detta kaos. Varje år ger jag upp efter ett tag.

Och jag har svårt att se poängen med att alla ska göra sina jävla plastkrukor olika.

Irriterande på en annan nivå är några av de där stora rejäla tomatkrukorna vi köpt. En av modellerna passar alldeles för bra i varandra. Gör man misstaget att placera dessa krukor i varandra – vilket ju är det självklara och logiska att göra, och förr eller senare händer det alltid igen, fastän man försöker låta bli – så sitter de sedan stenhårt fast. Plastkrukor som verkligen passar så bra i varandra att det är näst intill omöjligt att få isär dem.

Dålig design.

Det här att argumentera emot bara ett lösryckt område – jag är så trött på er svartvita värld!

Jag blir så trött på de svartvita förenklade diskussionerna.

Som de som sitter och gastar, upprepat, om och om igen, till exempel på twitter: ”Ekologiskt är inte bra!” Eh, jo? ”Nä, för avkastningen blir mindre vid ekologisk odling!”

Ja, fast det är en förenklad bild. Och det är bara en liten lösryckt del av det hela. Den totala bilden är oerhört mycket mer komplicerad – vilka siffror vi får på avkastningen varierar förstås beroende på så mycket annat, och det är faktiskt FULT att avfärda ekologiskt rakt av bara utifrån den parametern. Det finns väl avvägda studier som väger in typ allt, men av någon anledning verkar de som skriker ”ekologiskt är dåligt!” aldrig läsa dem (eller så bryr de sig inte om det som står i dem).

Men visst, ja, sammantaget och i genomsnitt ger ekologisk odling och produktion mindre skördar etc. Det kan man bland annat lösa genom att äta mindre kött och mer vegetabilier.

Men då skriker de där enkelspåriga typerna istället: ”Nej nej nej, ni får inte äta mindre kött, då missgynnar ni svenska bönder!!”

För vi vet ju att alla att svenska bönder bara är köttproducenter?! De svenska bönodlarna behöver vi inte bry oss om?!

Vidare skriker de ”Strunta i ekologiskt, köp svenskt istället!”

Men alltså, jag vill ha svenskt. Jag köper svenskt i möjligaste mån. Jag vill ha svenskt av många anledningar: för resiliensens skull, för att vi generellt har god djurhållning och ligger långt framme vad gäller miljö i konventionellt jordbruk, för att jag vill gynna våra egna bönder för att jag tror att det är viktigt att de finns kvar och vi har bättre möjlighet att påverka jordbruket här på nära håll. Jag vill ha mat som är både svensk och ekologisk, och finns det det så köper jag det. Men ärligt talat kan jag inte hjälpa att inte svenska bönder satsar på ekologiskt i den utsträckning som det efterfrågas. Det tydligaste jag kan göra för att övertyga svenska bönder att satsa på ekologiskt är att efterfråga och köpa.

Ni som sitter och skriker (eller nej, ni skriker inte, och ni skulle säkert inte få för er att skrika, men ni sitter och envetet upprepar samma sak ganska högljutt, igen och igen, och det är nästan samma sak): Världen och sambanden är inte så enkla som ni vill ge sken av. Och vad värre är: ni utgår från, eller försöker ge sken av, att JAG inte skulle ha tänkt vidare i fler steg. Ni vill få mig att tro att det är ni som har helhetsbilden, och det gör ni genom att ignorera det som inte passar er bild – och försöka smutskasta mig.

Och jag tycker det är så tröttsamt. Jag tycker det är så tröttsamt med er svartvita värld, där ni vill avfärda och smutskasta en massa lösningar, istället för att se att det finns bra delar i många olika lösningar och ingen av dem är den totala lösningen men allesammans är bättre än det sämsta.

Och ovanpå detta så har vi hela biten med media… En växande andel av befolkningen litar inte alls på ”gammelmedia” utan förlitar sig på skumma ”alternativa medier” som svämmar över av rasism och konspirationsteorier. Och jag och andra försvarar de klassiska tidningarna och den riktiga journalistiken, med väl underbyggda reportage etc.

Samtidigt händer det allt oftare att ”gammelmedia” trampar rejält i klaveret. Det är journalister som inte kan ämnet de skriver om (ofta naturvetenskap), det är journalister som inte ens läser igenom det material de skriver om och därmed i sina nyhetstexter förmedlar något som är nära nog MOTSATSEN till det som sägs i till exempel forskningstexter (som till exempel när det gäller ekologisk odling nyligen) och där andra journalister sedan sväljer tolkningen rakt av utan att kolla upp källan, och det är tidningar som lockar med förenklade sanningar och click bait-rubriker (som ”nyheten” om hur bebisar ska sova – som Sydsvenskan på facebook sålde in med kommentaren ”Nyblivna föräldrar, se för allt i världen till att följa de här råden”). Och det känns ärligt talat stundtals lite jobbigt att försvara tidningarna etc när de samtidigt gör bort sig.

Hallå, jag vill inte ha er svartvita onyanserade förenklade värld! Jag vill inte ha oneliners och click bait-rubriker. Jag vill inte ha en polariserad värld med smutskastning, jag vill ha samarbeten där man hjälps åt att ta tillvara det bästa av olika lösningar. Även om jag inte alltid orkar eller hinner läsa de längre reportagen, så betyder det inte att jag istället vill ha dålig journalistik. Jag vill ha en nyanserad bild, både av lobby och journalister.

Cancer är liksom inget man kan säga ja eller nej till

Det är ett väldigt tjatande om att vi ska säga ”Nej till cancer”. I alla fall från Cancerfonden, som kör kampanjen.

Det stör mig något oerhört. För man kan inte ”säga nej” till cancer. Visst, man kan försöka undvika sådant som ökar riskerna och istället göra sånt som minskar riskerna, men man kan aldrig utesluta riskerna helt, och det är långt ifrån allt som står i ens makt att påverka.

Att uppmana oss alla att säga nej till cancer är liksom bara löjligt. Vem fan har nånsin sagt ”Ja till cancer”?

Men en slogan av det slaget insinuerar att det faktiskt är ett val man gör, och att vi som inte aktivt säger nej liksom får skylla oss själva. Och att den som får cancer alltså inte sagt nej tillräckligt tydligt – inte gjort avbön och köpt avlatsbrev.

Hela idén med ”Nej till cancer” gör mig både arg och ledsen. Och får mig att fort bläddra vidare för att slippa.

Julskinkan

I kylskåpet ligger julskinkan och väntar – i övermorgon är det dags för tillagning.

Skinkan ifråga är en sådan här:

Ekologisk rimmad julskinka Änglamark

Jag är väldigt nöjd med att ha fått fatt i en ekologisk okokt skinka, där köttet dessutom kommer från Jord på trynet. Och den fanns att få fatt i utan att jag behövde ränna land och rike kring – den fanns i en affär bara en knapp mil hemifrån.

Men KRAV verkar ha utsett julskinkan till någon sorts symbolgrej. De fyller sociala medier med sitt tjat om hur mycket bättre det är med KRAV-märkt skinka, att alla borde välja KRAV-märkt julskinka och att EU-ekologisk liksom inte duger till.

Skillnaden är, så vitt jag begriper, i det här fallet i princip en enda: Den KRAV-märkta skinkan har inget tillsatt nitrit. (Ja, skillnaden mellan EU-ekologiskt och KRAV-märkt är större än så för grishållning i stort, men Jord på trynet är KRAV-märkta i sin djurhållning, och det som gör att julskinkan inte har KRAV-märkning är att man tillsätter nitrit.)

Så varför stör det mig att KRAV pumpar ut sitt tjat om att välja inte vilken ekojulskinka som helst utan just en KRAV-skinka?

För det första: Det är nästan omöjligt att få tag i en KRAV-skinka. Här är KRAV:s egen lista över vilka affärer som har. Och ärligt talat är den inte lång, om man betänker hur många mataffärer det finns. Man kan också notera att det huvudsakligen är i storstäder det går att köpa KRAV-skinka. Vi som inte bor i de områden där det går att få fatt i KRAV-skinka ska alltså ha dåligt samvete för att vi inte lägger en dag, i den ändå ganska stressiga julmånaden, på att åka iväg och slåss om de KRAV-märkta julskinkorna. – Vore det inte trevligare om vi kunde få känna oss glada över att vår lilla butik faktiskt tagit hem ekologisk skinka och köpa den och vara nöjda med det? Speciellt med tanke på att det ändå är brist på ekoskinka.

För det andra: Ja, nitrit ökar troligen risken för cancer – men minskar botulinum-risken. Och med tanke på att min man redan har cancer tycker jag förstås att cancerrisker är relevanta saker – men samtidigt inget att hänga upp sig alltför mycket på, eftersom det finns många andra faktorer. Men framför allt tycker jag att det är bisarrt att hänga upp sig på detta just när det gäller val av julskinka. För ärligt talat, de flesta som äter kött äter en hel massa charkprodukter under årets lopp – korv, skinka och annat. Det är liksom inte bara julskinkan som innehåller tillsatt nitrit.

Nu är ju inte jag den som bryr mig särskilt mycket om julskinka – jag brukar äta några få bitar när den är nytillagad, och sedan bryr jag mig inte mer. Men för många är julskinkan en viktig del av julen. Och då tycker jag inte julskinkan är rätt tillfälle att känna dåligt samvete över nitritet. Det rimliga är att minska mängden charkprodukter man äter totalt. Under hela året. Eller att under resten av året försöka välja nitritfria charkprodukter. I den mån det går att få tag i, förstås.

På det hela taget är jag väldigt trött på kampanjer som går ut på att få de som anstränger sig att göra det som är bra att ändå känna att det de gör inte duger för att det finns ett steg till uppåt på stegen man ”borde” ta. Jag tror det är kontraproduktivt i längden. Om alla som vill göra gott ständigt går omkring med en klump av otillräcklighet och prestationsångest i magen, så leder det också till en väldig massa ohälsa och att en massa goda krafter till slut blir utbrända och drabbas att kronisk hopplöshet.

Låt oss istället vara glada över den positiva förändring vi faktiskt åstadkommer.

Kräk och kiss på schablonmålat golv

Och en stund senare på natten, ännu utan att ha somnat, traskar jag ner för att kissa. Klockan är ungefär ett. Och därnere i hallen konstaterar jag att en av katterna kissat på ett ställe och kräkts ordentligt på flera ställen.

Efter att ha tagit hand om det kan jag nu också konstatera att det schablonmålade i hallen slutligen faktiskt är torrt på riktigt. Vilket var en väldans tur med tanke på var kiss och kräk var placerat.

Distansarbetets förbannelse

I teorin är det så trevligt att jobba på distans. Slippa restiden. Kunna komma igång med arbetet direkt på morgonen. Kunna sitta och jobba ostört och koncentrerat. Kunna ta längre lunch eller paus och fixa något annat – måla det där fönstret eller den där byrån, eller ta en promenad eller cykeltur.

Verkligheten är något annat. Eller ja, den sparade restiden och kunna börja jobba direkt på morgonen stämmer ju. Men i övrigt…

De där pauserna för att göra något kul eller inspirerande eller bara något helt annat blir det extremt sällan något av. På sin höjd hämta posten. Inte ens tvättmaskinen blir igångsätt, liksom.

I övrigt sitter jag och jobbar hela jävla dagen. Tar alldeles för lite pauser av alla de slag. Tar knappt lunch – maten värmer jag i mikron under tiden jag arbetar, och så sätter jag mig och äter den och läser tidningen i tio minuter, innan jag hugger in på jobbet igen. Eller möjligen att jag lyckas bestämma mig för att ta en paus och blogga nåt. Sedan är det på det igen. Pauser för att fixa en kopp kaffe eller hämta en morot att tugga på, sedan tillbaka till datorn och fortsätta.

Och alltså, det vore ju okej om jag kom därifrån med känslan av att ha varit produktiv, att jag fått nåt gjort, att jag är nöjd och kan slappna av.

Men i praktiken jobbar jag betydligt mer än de timmar jag ska. (Ja, jag skriver upp det på flexen.) Och eftersom jag inte har någon fast sluttid, när jag MÅSTE gå till tåget, så känner jag, oavsett när jag slutar, att jag  nog borde jobbat en stund till, borde gjort lite till. Och eftersom ”hemresan” bara består av att hämta hem barn från fritids, så hinner jag inte koppla bort jobbet, utan brottas sedan halva kvällen med tanken på att jag kanske borde plocka fram jobbdatorn och göra lite till. Hej stressen!

Och ja, jag vet. Man ska jobba lagom. Inte stressa. Inte vara duktig flicka. Inte jobba ihjäl sig för arbetsgivarens skull. ”Ingen tackar dig för att du jobbar ihjäl dig.” Mnjä. Men det handlar ju inte bara om arbetsgivaren. Det handlar om att känna att man gjort det man har ansvar för. Att inte lasta över saker på kollegorna. Och faktiskt också om att kunna känna att man bockat av saker, för att minska röran i hjärnan.

Det är väldigt rörigt i min hjärna för tillfället. Alldeles för många jobbmässiga saker som är röriga, inte kan bli klara och bockas av utan som hänger kvar och beror av andra personer, andras insatser, klartecken om det ena eller det andra – saker som skvalpar runt. Det stressar mig. Det ger mig känslan av att inte åstadkomma tillräckligt.

Och när jag inte ens har tågresan hem för att få bort det så blir jag inte alls av med det. Och det är inte bra alls.

Hallå, jag vill ha en upplyst jul utan att slösa energi eller köpa nya lampor

Häromdagen köpte vi en liten femarmad eladventsljusstake till sjuåringens fönster. Han har inte haft någon innan men ville gärna ha en, och vi hittade en som skulle funka i det ganska lilla fönstret utan fönsterbräda.

Idag packade jag upp den.

Jag måste säga att det fascinerar mig att de lampor som följer med fortfarande är glödlampor. Nu har ju LED-lampor av rätt storlek och styrka funnits ett antal år. De är inte ens påtagligt dyra. De första åren, när LED-lampor var dyra och nya, så kan jag liksom förstå att man hade glödlampor. Säkerligen ville man också göra av med de lampor man hade på lager innan man bytte till nåt annat. Men nu?

Jag börjar undra om de har ett centrallager med glödlampor som kommer att räcka till jordens undergång, eller om de har ett ”vi skär halsen av er om ni inte köper våra produkter”-avtal med en glödlampstillverkare. För annars verkar det ju bara dumt?

Det kan tilläggas att det handlar om en ljusstake av ett av de stora kvalitetsmärkena. Och om sladden satt en liten lapp med någon text om att i längden är det inte priset man minns utan god kvalitet – eller nåt sånt.