Category Archives: Irriterande

Det finns ingen huvudsaklig användare av vår bil!

Det här med dåliga undersökningar… Det är ju länge sedan jag hoppade av Yougovs panel. Men det finns seriösare undersökare och relevantare sammanhang. Och sedan nåt år tillbaka eller så (?) så är jag med i ”Skånepanelen”, vilket är Region Skånes medborgarundersökning. Det känns alltså viktigt, eftersom det är ett underlag för deras arbete.

Tidigare idag satt jag och skulle svara på deras nuvarande undersökning.

Introduktion till undersökningen samt fråga 1:

undersokn1Rimligt, vettigt och relevant. En undersökning jag känner att det finns värde i att svara på. Nästa fråga, tack!

Så här ser fråga 2 ut:

undersokn2Och nu blir jag genast mycket mer tveksam. Eller, ärligt talat, jag kommer aldrig längre än så här.

Det finns bara Ja och Nej. Inga andra svarsalternativ. Och eftersom frågan om mitt kön lär dyka upp förr eller senare (det brukar den), så inser jag hur svaren på den här frågan kan användas: till resultat av typen ”I XX% av de skånska hushållen är det huvudsakligen mannen som använder bilen”. Eller nåt sånt.

Och alltså, det är ju viktiga siffror. Just därför är det också viktigt att de tas fram på ett tillförlitligt sätt.

Jag kan inte svara vare sig ja eller nej på fråga 2. Det är nämligen så att vi använder bilen väldigt mycket lika mycket. Jag kan inte ange någon exakt fördelning, men det kommer nog så nära det som är möjligt utan att ha just den avsikten och noggrann bokföring.

Ingen av oss tar bilen till jobbet. Den som lämnar ungarna på skolan på morgonen tar bilen. Det är förstås ofta båda tillsammans. Då är det ibland han som kör, ibland jag. Beroende på den dagens omständigheter. Fixa ärenden av diverse slag gör vi också båda. Och ska det köras längre sträckor så byts vi av.

Jag KAN inte svara på frågan ovan – inte med de svarsalternativen. Och det innebär att jag inte kan svara på resten av enkäten heller. Det vill säga en uselt utformad fråga i början av enkäten sabbar för resten av enkäten. Och svaren på den här enkäten kommer alltså att begränsas till de personer som KAN svara ja eller nej på fråga 2. Samt de personer som är mindre rabiata när det kommer till att svara sanningsenligt och ärligt på undersökningar.

Och ärliga sanningsenliga svar är uppenbarligen inte det man är ute efter när mn konstruerar undersökningar :P

 

Att läsa och skriva på avtal

För några år sedan fick jag (precis som alla andra, förstås) erbjudande av Folktandvården om att ansluta mig till ”frisktandvård”: betala en fast summa i månaden – baserad på tandstatus/tandhälsa – och få all den tandvård du behöver. Men: det handlade om att skriva på ett avtal. Och min del av avtalet skulle vara att följa en medföljande lista med goda råd.

Bland råden i den långa långa listan fanns bland annat att jag skulle välja bort saft sötad med socker och att jag skulle borsta tänderna två gånger om dagen varje dag alltid.

Jag dricker inte jättemycket saft. Men när jag dricker saft vill jag absolut ha riktig saft, sötad med socker, och inga andra sötningsmedel.

Och tandborstningen… Självklart borstar jag tänderna morgon och kväll nästan varje dag. Men det kommer tillfällen då och då när det av olika anledningar inte blir så. Tillfällen när jag somnar bredvid ett ledset barn. Tillfällen när jag av någon anledning själv är ruskigt trött eller befinner mig på något ställe där det är väldigt omständigt att borsta tänderna. Det finns tillfällen när jag unnar mig att låta bli att vara duktig flicka och faktiskt låter bli att borsta tänderna.

Alltså kunde jag inte skriva på avtalet. Jag kan inte skriva på ett avtal som innebär att jag lovar att följa råd jag inte har för avsikt att följa. Då skulle jag gå med konstant dåligt samvete. Det är alltså uteslutet.

I förra veckan var jag hos tandläkaren. Och eftersom tandläkaren frågade om jag hade frisktandvård och jag svarade nej, så passade jag på att fråga om de villkor – tandborstningen och saften – som hindrat mig fortfarande fanns kvar. Men nejdå, bedyrade både tandläkaren och tandsköterskan, något sådant fanns inte alls längre i avtalet. Och de höll helt med om att så var det ju, det finns tillfällen när man måste kunna prioritera bort tandborstningen.

Så i kassan bad jag att få avtalet – men jag bad också att få ta hem det för att kunna läsa igenom det hemma i lugn och ro. Trots allt. Och det verkade vara ovanligt att jag ville det, men det fick jag förstås.

Inte förrän nu har jag hunnit sätta mig och titta på avtalet. Det är betydligt kortare nuförtiden.

FullSizeRender

Alltså:

borsta

Jag undrar om tandläkarna över huvud taget läst avtalet deras patienter (eller det ska säkert heta ”kunder” nuförtiden) skriver på – för i så fall stod de ju och ljög för mig?

Och ja, jag vet att vi lever i en tid då det anses konstigt och onormalt att läsa igenom de avtal man skriver på, och jag vet att det är jag som betraktas som lite knäpp som faktiskt tycker att jag ska ha ambitionen att leva upp till det jag skriver under på. Men sån är jag.

Däremot har jag svårt att tro att jag är den enda som då och då hoppar över tandborstningen.

Men jag antar att det inte blir något avtal den här gången heller.

Vadå, är det inte okej att gå i och ur kön hur man vill?

Vi var på Liseberg igår. Det var elvaåringens klaraste önskemål för en här sommaren, men det hanns inte med förrän igår.

Det var många på Liseberg igår. Fint väder, mycket folk och långa köer till åkattraktionerna. Timmeslånga köer i många fall.

När vi någon gång på tidiga kvällen hade köpt glass gick vi därför och ställde oss i kön till Balder under tiden glassarna åts upp. Trots att kön antogs vara nånstans runt tre kvart eller nåt sånt.

Efter en liten stund kom elvaåringen på att han var kissnödig. En elvaåring bör ju kunna komma ihåg att känna efter sådant själv, kan man tänka. Och vi konstaterade att de val som fanns var att stanna kvar i kön och hålla sig, eller att gå ur kön och gå på toa och därefter ställa sig sista i kön igen. Eller möjligen vänta därute på oss andra tills vi hade åkt – helt enkelt hoppa över den här åkturen. Han velade fram och tillbaka, var ett tag på väg att ge upp och gå ut och skippa åkningen när liksom sista chansen att smita ut smidigt passerade (sedan gick köslingan in på besvärligare ställen). Men han stannade kvar.

En stund senare, nä vi hade stått i kön en dryg halvtimme eller nåt sånt, såg jag en bit bakom oss i slingan en tjej (ung vuxen, nånstans mellan tjugo och trettio?) krångla sig förbi person efter person i köslingan. Det såg lite märkligt ut, men alla släppte förbi henne och ingen verkade ifrågasätta; möjligen såg de lite förbryllade ut.

Jag hann glömma bort det och börja fundera på annat innan hon slutligen dök upp strax bakom oss.

Hon ville förbi, framåt i kön. Jag frågade varför. Jo, hennes kompis fanns längre fram i kön och skulle dit, men hon hade behövt gå ut och hämta nånting. Nånting odefinierat, inget som verkade viktigt eller så. Men  nu skulle hon tillbaka fram i kön till sin kompis som fanns längre fram. Hon ansåg uppenbarligen att det var det självklaraste i världen.

Jag ville inte släppa förbi henne. Om jag förklarat för min elvaåring att man inte kan överge sin plats i en nära timslång kö för att gå på toa och sedan komma tillbaka, så kunde jag självklart inte släppa fram en vuxen människa, som självklart borde veta hur man gör och inte gör. Vilket jag också sa till henne.

Hon var tydligt förorättad över detta. ”Hur skulle jag kunna veta att det fanns regler för att man inte fick gå ur kön och sedan komma tillbaka?” sa hon surt på ett sätt som tydligt deklarerade att hon egentligen menade att det inte alls är så utan det var något jag hittat på. ”Och du måste förstå att det är tråkigt att åka Balder själv!” påpekade hon.

Ja, det kan man ju tycka – eller också inte.

Men jag släppte inte förbi henne, och hon fick stanna kvar bakom, surt muttrande.

Det var inte på något vis så att hon var nybliven svensk och att det skulle vara en sådan kulturkrock. Däremot lyckades jag inte bli klok på om hon verkligen totalt lyckats missa vad som är socialt accepterat i köer – kökultur, liksom – eller om hon helt enkelt utnyttjade att folk generellt sett inte opponerar sig.

Systemet som gör att jag inte får tag i min alkoholsvaga cider

Jag är i grunden nykterist sedan många år.

Jag är också positivt inställd till Systembolagets existens och genomförande i stort. Jag tycker det är bra att alkoholhaltiga drycker över viss nivå säljs på vissa ställen, under vissa förutsättningar och så vidare.

Och mig personligen påverkar det ju inte så mycket, eller? Jo, jag börjar inse att det ju faktiskt gör det – och på ett ganska löjligt sätt.

Så här är det: Eftersom jag en gång i tiden var medlem i en nykterhetsorganisation, så har jag också en gång i tiden kommit att sätta min gräns runt 2,25% alkohol, eftersom det var den gränsen som användes då. Fast i praktiken kan det ju kvitta om det är 2% eller 2,5%, men däromkring är det starkaste ja normalt sett dricker.

Vin intresserar mig inte jättemycket, även om jag gärna dricker ett alkoholfritt vin när jag äter fin middag på fest. Öl intresserar mig inte alls, även om jag förstås tycker det är kul att det kommit bra alkoholfria ölsorter på senare år – jag gläds åt dem som vill ha det, men dricker det inte själv.

Men cider… Eftersom jag varit i Bretagne några gånger i mitt liv så har jag upptäckt vilka goda riktiga cidrar det finns. Då snackar vi riktig cider: gjord på bara äpplemust – inte utspädd med kolsyrat vatten i varierande mängd som den svenska cidern.

Den franska cidern finns i två styrkor: Doux och Brut. Doux betyder ungefär mild och har oftast 2-3% alkohol. Brut är starkare – 4-6% alkohol.

Jag dricker Doux-cidern. Oavsett om den är på 2, 2,5 eller ibland i enstaka fall 3 procent.

När jag var ung och student var utbudet av ”alkoholfritt” egentligen mindre på systemet än idag. Men definitionen var vidare: allt under 2,25% klassades in som alkoholfritt. På den tiden fanns Ecusson Doux att köpa på systemet, vilket jag också ganska ofta gjorde.

Numera har systemet däremot snöat in på att alkoholfritt ska vara nära noll – det är produkter upp till 0,5% alkohol ungefär. Och ja, systembolaget erbjuder fortfarande alkoholfria cidrar. Men numera är det frågan om uppblandade drycker: först i innehållsförteckningen står vatten. Och alltså, det är inte samma sak som cider på bara äpple. Smakmässigt är det verkligen inte samma sak.

När man istället tittar på systemets sortiment med cider med alkohol, så börjar det på 4% alkohol. Systemet tar alltså bara in produkter motsvarande ”Brut”.

Och vad gäller Ecusson Doux, som alltså klarar sig den magiska alkoholgränsen 2,25% men inte längre finns på systemet, så kan man få tag i den i vissa större mataffärer. Sägs det. Men i alla fall ingen i mitt närområde. Inte längre.

Det intressanta och lätt frustrerande är alltså att Systembolagets regler och inriktning gör att jag, som vill hålla mig till en ytterst sparsam nivå av alkohol, i praktiken har väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få tag i de drycker jag vill i Sverige. Det tycker jag faktiskt är fånigt.

Och ja, du får gärna tycka att det är löjligt att jag kan tänka mig att dricka 2,5% eller 3% men inte vill ha 4%. Då får du tycka det. Men det är där jag satt min gräns – och då har jag liksom redan tänjt den. Jag vill inte tänja den mer.

Greenwashing eller hur ska man våga

Det talas en del om greenwashing. Greenwashing betyder att ett företag (eller annan verksamhet) försöker utmåla sig som miljövänligt fast det inte är det. Eller som mycket miljövänligare än det är.

Visst, det är viktigt att hålla koll på och sätta dit de företag och andra som verkligen sätter det i system och påtagligt ljuger eller arbetar på att visa upp en snygg fasad när det pågår riktigt ful saker i skymundan. Men ibland – ganska ofta – känner jag att problemen är av motsatta slaget.

Som med stora företag. Stora företag har många olika avdelningar som jobbar med olika saker. Ofta kan det då finnas till exempel en utvecklingsavdelning som jobbar med till exempel möjliga miljöförbättringar, till exempel nya energislag eller ökad andel ekologisk textil. Eller nåt annat sånt. Både experimentella saker och sånt som kanske inte behöver några experiment men som tar tid innan det genomförs.

Men om företaget berättar om de här sakerna, det arbete som pågår, så får de ofta kritik för det de ännu inte genomfört, kritik för de delar av verksamheten som fortfarande är smutsig. Och personer som jobbar på dessa företag får försvara att de alls jobbar på ett sånt skitföretag – fastän det kanske är där de kan åstadkomma allra mest nytta (stort företag – stor påverkan, liksom).

Över huvud taget är det väldigt vanligt att företag får kritik för det de inte gör. Varför har ni inte bara ekologiska produkter? Varför satsar ni på en märkning av lägre dignitet än den allra bästa? Varför har ni alls kött, även om det är ekologiskt, när ni skulle kunna skippa köttet helt? Och så vidare.

Omställning tar tid. Rom byggdes inte på en dag. Om vi kräver det allra allra bästa pang bom nu bums så kommer inte många orka.

Och för små företag antar jag att det istället snarast är mer som våra egna små privata livspussel. man hinner inte allt. Orkar inte allt. Man kan göra lite, en bit på vägen.

Låt företagen vara stolta över det de åstadkommer. Låt dem berätta – skryta, om du så vill. För jag vill veta vad de gör. Jag vill att de företag som gör lite bra ska kunna våga tala om det utan att få skit för det de inte gör, för jag vill hellre kunna gynna dessa företag än de som inte gör något alls.

Men hur ska de våga berätta om det bra om de riskerar att anklagas för greenwashing bara för att de inte är perfekt på alla områden? Och hur ska de bra personerna som kan göra nytta våga jobba på de stora eller dåliga företagen om de kommer att få massor med skit för det? Hur ska någon orka försöka förändra världen till det bättre om allt måste vara perfekt från början?

Jag tror de har grejat med wblogg

Det är ju inte ett smidigt ställe att ha bloggen på ens från början –> sanne.wblogg.se/om-wblogg/

De senaste dagarna har sidan gått ner i flera omgångar. Och idag så gissar jag på att de har flyttat alltsammans på något vis. För plötsligt övergick alla åäö till konstiga tecken. Utom för de inlägg jag publicerade efter det.

Sedan verkar det som att de försökte lösa det, för under en kort stund så var det istället de gamla inläggen som såg okej ut igen, och i de nya fanns en annan variant på åäö. Men sedan bytte de visst tillbaka igen…?

Och det tredje inlägget jag postade idag, strax efter de två andra, har samma fel som resten av alla andra gamla blogginlägg.

Dessutom ser det precis lika fel ut i adminläge.

Och de verkar ha tappat bort min widget för att visa kategorier.

Jag funderar på om det börjar bli dags att försöka göra det där jobbet med att flytta hela bloggen. Innan allt kajkar ihop.

EDIT: Och det här inlägget ser ut som det ska… Jaja. Förvirrande är vad det är.

Även i år har Trafikverket slagit vägrenarna för tidigt

Det är snart midsommar. Och tyvärr håller väghållarna på dåliga traditioner.

I förra veckan slogs vägrenarna längs stora vägen – alltså Trafikverksväg/statlig väg.

Och någon av de första dagarna den här veckan slogs vägrenarna till grusvägen vi bor längs – alltså vägföreningens väg.

Det är samma visa varje år: strax före midsommar, precis när vägrenarna hunnit börja blomma vackert, och precis när man verkligen vill att det där vackra ska få vara till njutning för människan och till nytta för pollinatörer och annat, så slår väghållarna vägrenarna.

Som att de liksom inbillar sig att det ingår i någon sorts obligatorisk midsommarstädning.

Och för varje år blir det också lite färre blommor som blommar i vägrenen. För de får ju aldrig chansen att blomma och sätta frö. Så det blir mindre och mindre blommor – och ärligt talat går det utför jävligt kvickt :-(

Frågar man Trafikverket får man svaret att de minsann visst tar hänsyn till floran, och det inte alls ska slås förrän efter midsommar. I deras aktuella webbtext om ämnet står det så här:

I normalfall slår vi och röjer under perioden 25 juni-31 augusti. Arbetsområdet är max tio meter av vägrenarna invid huvudvägarna, det vill säga Europavägar och länsvägar. På övriga vägar är slåtter- och röjningsperioden något längre och sker vanligtvis mellan 25 juni och 30 september.

I sydligaste Sverige där växtperioden är längre förekommer på vissa vägar ytterligare en slåtter som då genomförs i september-oktober.

Och det där stämmer ju uppenbarligen inte. De slår alltid före midsommar. I år alltså typ 11 juni (minns inte exakt dag). Och varje år retar ja mig på att jag inte hörde av mig till dem innan och påpekade detta. Fast i år tänkte jag på det för några veckor sedan, men orkade inte (det är för mycket annat just nu, och ärligt talat ska det väl inte vara min uppgift att få dem att följa sina egna direktiv?!).

Så vad göra? Blommorna i vägrenen behövs ju verkligen!

Drömmar och fantasier som mentalt skydd mot elakheter

Jag satt på möte innan idag. Ett sånt där möte där man sitter och vrider på sig inombords, för att det känns som slöseri att sitta och lyssna på personer som säger samma saker som man redan hört dem säga flera gånger innan – slöseri med tid och ens uppmärksamhet när man istället kunde göra något annat med tiden. Och ja, ibland måste det vara så: ibland är man i sammanhang där vissa nytillkomna i ett sammanhang måste komma ikapp på olika sätt. Men jag blir ruskigt rastlös. Jag har svårt för det där med att sitta och lyssna på saker som inte ger mig något, när jag samtidigt inte har något annat jag kan syssla med. (Och jag tror nästan det blir värre med åren.) Jag klarar det bättre om jag har något jag kan pilla med – om jag till exempel har med mig en dator och kan gå igenom mejl eller annat samtidigt så lyckas jag faktiskt hålla fokus och lyssna bättre :-) (Fast det betraktas som oartigt och som att man inte bryr sig.) Om jag däremot snarast måste sitta av tiden och bita ihop fastän jag inte alls får ut något av lyssnandet så är det synnerligen påfrestande.

Det blir en övning i att stänga av, försvinna iväg, tänka på annat.

Och det fick mig att tänka på när jag övade mycket på det – när det i mycket större utsträckning var en strategi för att överleva vardagen. För så var det en gång i tiden, under uppväxten. Som alla de gånger jag stått eller suttit och drömt mig bort på bussen hem. Inte egentligen för att drömma mig till något, utan just för att drömma mig bort från där jag varit. Förflytta mig själv i tankarna till något annat sammanhang. Till mina uppdiktade fantasier och historier och sagor. För om jag mentalt inte är kvar där på bussen så är det svårare att skada mig med ord och attityder. Om jag inte reagerar så slutar de dumma kommentarerna komma efter ett tag. Om jag mentalt är någon annanstans har jag lättare att låta det rinna av och inte reagera. Om jag mentalt ser ut att vara någon annanstans är det inte lönt att gå på mig.

För det var ju så: det fanns folk som älskade att komma med dumma kommentarer av olika slag. Jag vet inte varför de gillade att göra sånt, men det gjorde de. Och de gillade att komma med kommentarer till mig. Dumma kommentarer. Retande, ifrågasättande, besvärande kommentarer.

Min första reaktion på sånt var förstås att svara på relevant sätt. Vilket ibland kunde vara att det hade de inte att göra med. Och om de fortsatte blev jag förstås irriterad och arg på dem. Men effekten av det var bara att de tyckte det var roligt. Att bli arg för att någon kom med dumma kommentarer ledde aldrig till något stöd från omvärlden. Definitivt inte från vuxenvärlden. Att bli arg på det som det var rimligt och vettigt att bli arg för sågs bara som något dåligt, som att den som blev arg inte hade lärt sig att uppföra sig. Ilska skulle hållas tillbaka, kvävas. Den som blev utsatt för jobbigheter skulle lära sig att inte uppmuntra det, det vill säga hålla häften och låta det rinna av.

Så verklighetsflykten, flykten till drömmarna, blev ett sätt att orka. Genom att fly till att vara en annan person, i ett annat sammanhang eller en annan värld, ibland nästan som en fysisk känsla i kroppen, kunde jag stänga ute dem. Låtsas att jag inte hörde. Tänka på annat, vara någon annan.

Det jag lärde mig av detta var förstås att stänga av ilskan. Inte släppa fram dem. Inte bli arg på andra. Låta det rinna av. Om jag ändå blev arg, så var det mitt eget fel och jag hade mig själv att skylla för alla eventuella effekter.

Och de som stod för kommentarerna och frågorna, de där personerna som jag mentalt gömde mig för, de fick ju förstärkt det de redan hade fått lära sig länge: så här fick man göra, och vuxenvärlden hade inga invändningar. Redan tidigare hade de ju fått lära sig att det var okej att dra tjejer i håret och liknande utan konsekvenser; de vuxna gav den urskuldande förklaringen att det berodde på att pojkarna gillade en och inte begrep hur man skulle visa det. (OM det nu hade varit det det verkligen handlade om hade väl det självklara varit att tala om för pojkarna att det inte är så man kommunicerar – och sedan hjälpt dem att bli bättre på att kommunicera?) Och nu fick de bekräftat att det var okej att komma med vilka frågor och kommentarer som helst. Även om uppsåtet helt uppenbart inte var gott. Skulden flyttades från dem… och till dem de gav sig på.

Det var effektivt. Jag har mycket effektivt lärt mig att inte bli spontanarg. Att hålla tillbaka den rimliga reaktionen i många situationer. Sannolikt betyder det också att när jag väl kokar över så mycket att jag inte kan hålla tillbaka så blir reaktionen inte heller rimlig. Eller rätt.

Dåliga saker låter man helt enkelt bli, utom när de är det bättre alternativet

Unicef kör en kampanj, där man ska lova att låta bli flaskvatten under en viss tid och istället ge bort pengarna till Unicef. Jag gillar Unicef och ger gärna pengar till dem. Jag tycker kranvatten är fantastiskt bra och skulle aldrig drömma om att köpa hem vatten på flaska till att ha och dricka i vanliga fall. Men jag blir ändå bara irriterad av kampanjen. Blir irriterad över idén att lova att låta bli något som ibland är den vettigaste lösningen.

För det är så det är: Flaskvatten är generellt något dåligt och onödigt. Men i vissa fall är flaskvatten den bästa lösningen. När man befinner sig någonstans där man behöver ha något att dricka, inte har med sig något, inte kan få vatten ur en kran, och de andra alternativen är läsk, juice och annat paketerat, men man faktiskt bara behöver vatten.

Ja, jag har skrivit om detta flera gånger innan, och jag har inget nytt att tillföra nu egentligen :-) Jag bara blir så irriterad över förenklingar där allting ska vara svart eller vitt.

Jag kommer i alla fall inte att avge något löfte om att inte dricka flaskvatten. Det kommer även i fortsättningen att vara något jag gör i undantagsfall.

Lite som att jag inte kommer att lova sluta flyga. Jag har visserligen inte flugit sedan sommaren 2000, men det kan mycket väl tänkas bli någon flygresa någon gång i framtiden.

Hantverkare som inte har behov av kunder

Det är så tröttsamt det här med hantverkare.

Man kan ju lätt få intrycket att det väsentliga är att få fatt i den hantverkare som kan göra det jobb som behöver göras billigast. Men nej, det huvudsakliga problemet är nästan alltid att få fatt i en hantverkare som faktiskt vill göra jobbet och inte bara försvinner i tomma intet.

Jag vet inte hur många gånger vi ringt hantverkare som lovat höra av sig men aldrig gör det. Eller för den delen de hantverkare som dyker upp och tittar på det jobb som ska göras, lovar att höra av sig om pris och tidpunkt för genomförande – och sedan aldrig hör av sig igen.

Nej, vi sitter inte och ringer varje dag. Vi har annat att hinna också. Och det är ju inte precis så att det är lätt att få fatt i hantverkarna på telefon från början; oftast tar det ett antal försök innan man får fatt i dem den där första gången. Så på det sättet drar det lätt ut på tiden, med hantverkare som försvinner spårlöst en efter en och man försöker få fatt i en ny. Den lilla fåniga plåten runt hålet där fläktröret går upp i kökstaket fick vi slutligen på plats för några månader sedan (fem och ett halvt år efter att köket i övrigt renoverades).

För närvarande hoppas vi på en hantverkare som ska kunna göra en ny intrimning av pelletspannan. Hela vintrn har pelletsbrännaren varit allmänt bråkig och stannat jätteofta, och därmed har vi gått väldigt mycket på el istället, och det finns massor med pellets kvar i garaget. Så till slut hörde vi av oss till Värmebaronen (panntillverkaren) och diskuterade och konstaterade att det borde göras en översyn och intrimning av den hantverkare de rekommenderade/hade kontakt med (de har en lista och så får man namnet på den som hör till närområdet). Och hantverkaren ifråga ringdes upp, och skulle höra av sig och komma… och har nu uppgått i små rökpartiklar eller nåt.

Tur att vi har möjligheten att köra pannan på el. På den tiden vi hade oljepanna frös vi när vi inte kunde få hit hantverkare när det behövdes :-/

Men jag tycker det är ett väldigt märkligt fenomen det här, med alla hantverkare som uppenbarligen har så mycket att göra att de inte är intresserade av att ta jobb hos kunder…?