Category Archives: Irriterande

Anti

Ibland blir jag bara så anti.

Eller, för den delen, känner mig som en miljöbov, för att jag inte gör som det generella miljörådet.

Som det här med att ”diska under rinnande vatten”. Det är en sådan där sak som brukar stå som ett miljötips: ”Diska inte under rinnande vatten”. Och det brukar finnas med i undersökningar som ska kolla hur bra eller dålig man är för miljön: ”Diskar du under rinnande vatten?”. Och jag erkänner nu: det har hänt att jag fuskar med svaret på den frågan.

För jo, visst händer det att jag diskar under rinnande vatten. Det betyder inte att jag skiter i miljön. Men jag försöker diska på det sätt som är vettigast, bland annat utifrån vattenhushållande, vid varje enskild tidpunkt.

Den allra mesta disken kör vi i diskmaskinen. (Vilket ju enligt alla beräkningar jag sett är det resurseffektivaste sättet.) Men så finns det en del saker som vi diskar för hand. För att de är skrymmande, eller extra kladdiga, eller extra ömtåliga eller svårdiskade eller något annat. Och ibland handlar det helt enkelt om saker som blir mycket svårare att diska om de måste stå och vänta tills dess att man ska diska fler saker men är lätta att få rena om man diskar dem direkt.

Och ska man bara diska några enstaka saker så går det snabbast att diska dem under rinnande vatten. Jag har ofta diskat klart dem på kortare tid än det skulle ta att fylla diskhon – det skulle alltså gå åt mer vatten om jag inte diskade under rinnande vatten. Diskar jag under rinnande vatten sköljer jag dessutom av sakerna direkt istället för att behöva ha ett extra sköljvatten. Har jag riktigt kladdiga saker så blir ju allt vatten för skitigt för att kunna diska i om jag stoppar ner saken i en fylld diskho – och ska jag först skölja bort det kladdiga är det ju effektivare att jag samtidigt använder en diskborste och diskar rent. Och har jag många byttor eller annat som jag ska diska samtidigt och som inte är så kladdiga så travar jag dem oftast i varandra, fyller vatten och lite diskmedel i den översta, diskar den och tömmer vattnet ner i nästa etc; då går det ändå åt mindre vatten än om jag fyller baljan/diskhon.

Och att jag diskar under rinnande vatten betyder ju inte att jag låter vattnet stå och rinna hela tiden under den stund jag diskar. Jag sätter på och stänger av det många gånger – vattnet står bara på just när jag behöver vatten. Precis som när jag borstar tänderna.

Eller det här med att man ska undvika att ta bilen under milen. Varför just då? Visst, man ska självklart undvika bilen i möjligaste mån över huvud taget. Och ja, jag vet att utsläppen blir större per km när man kör kortare sträckor. Men i alla fall, varför detta fasliga fokus just på resornas längd? Är det inte vettigare att fokusera på att välja bort bilen där det är praktiskt möjligt och använda bil i de situationer som, för just ens egen del, känns nödvändigast?

För min uppfattning är att det, åtminstone för oss, ofta är de långa resorna som går att lösa bra med tåg och buss. Men de korta resorna är ofta de som vi ”behöver” bilen till. Morgonens flängande fram och tillbaka med barnen till fritids och dagis och sedan vägen upp till tåget. Detsamma på eftermiddagen, med ett stopp vid affären. Turer in till huvudortens service, inköp av virke och annat till husrenovering. Bussar går för sällan, har hållplatserna på fel ställen och för dåliga transportmöjligheter för att det ska funka att ha som lösning för dessa grejer.

Men när vi väl kommit in till huvudorten, då funkar tågen alldeles utmärkt. Både för att ta sig några mil bort till jobben och för att ta sig många mil bort för att hälsa på släkten. Speciellt om vi har en bil ståendes där som väntar så att vi kan ta oss hem sista knappa milen när vi återvänder. Annars skulle det ju aldrig funka… (Nej, inte ens taxi är en säker lösning. För tillfället finns fungerande taxiverksamhet, men det varierar över tid, om man säger så…)

Museiprestationsångest

Jag gillar museer. Jag är intresserad, och det finns så mycket spännande att lära sig och se. Fördjupning i ämnen jag sedan länge tycker är intressanta, och upptäckandet av saker jag inte hade en aning om.

Men samtidigt får jag nästan alltid någon sorts prestationsångest av museer. För ärligt talat, de allra flesta museer innehåller mer information än man hinner eller orkar på en dag. Även som ensam vuxen. Och med två barn i sällskap – intresserade barn, men de behöver hjälp, och de har mindre tålamod och mindre ork och är mer känsliga för om maten dröjer, och man ska räkna med att någon form av konflikt kommer att uppstå – så är det förstås ännu omöjligare.

Men alltså, har man nu betalt för att gå in på museet så ska man ju utnyttja det! Det vill säga man bör titta på allt. Läsa alla skyltar. Besöka alla delar. Inte missa nåt. Inte fuska!

Ja, det känns ofta som att jag gör just det: fuskar. För jag hinner inte se allt, orkar inte se allt. Och är inte systematisk och betar av allt, utan väljer trots allt till viss del det jag tycker är mest intressant eller roligast. Fast med en konstant klump i magen. Det där dumma samvetet.

Det är lite som med potatis: man ska äta det tråkiga först.

Och jag funkar på samma sätt med böcker. Får dåligt samvete om jag hoppar över tråkiga partier. Man ska läsa allt!

Är det bara jag som är sån här? Eller är det en del av duktig flicka-grejen?

Vad för sorts starka krafter får er att lik förbaskat ha den här sortens resebilagor?

Söndag. Tjock tidning. Bland annat 32 sidors bilaga om resor.

Nej, det är inte en reklambilaga, även om man skulle kunna tro det. Det är redaktionellt material (förstås blandat med annonser, som det ju alltid är i en tidning). ”Ett temamagasin från Sydsvenska Dagbladet.”

Jag har skrivit om det här förut. Flera gånger. (Här och här och här. Förmodligen på fler ställen.) Det gör mig förbannad att jag ska behöva göra det igen.

För, som jag skrivit tidigare: Sydsvenskan har fattat det här. Allvaret och läget när det gäller klimatet och jorden.

ÄNDÅ fortsätter man med resereportage, eller som idag en hel resetidning. En hel tidning som går ut på att locka folk att resa kors och tvärs över jorden. Långa resor. Korta resor. Weekendresor. Men flyg, flyg, flyg. Som om det inte fanns en morgondag att bry sig om. Som att ansvaret hela tiden är någon annans, och som att vi fram tills dess att någon annan löser det kan fortsätta att suga ut vartenda uns ur den stackars planeten.

Eller jag vet inte. Jag fattar inte. Jag bara tycker det är för jävligt. Och jag tycker det är för jävligt att jag vid det här laget blivit upprörd över detta så många gånger att jag numera börjar bli blasé.

Dagstidningar ska ägna sig åt att granska samhället. Inte sälja flygresor genom vackra resereportage. Speciellt inte när man vet effekterna.

Så vad gör att Sydsvenskan (och andra tidningar – det här Magasinet är tydligen ett samarbete med DN och GP) trots allt väljer att göra den här sortens tidningar? Ja, det kan ju inte gärna handla om brist på insikt och kunskap. Som sagt var, bevisligen finns insikten även på redaktionsnivå på Sydsvenskan. Ändå gör man det här.

Så jag får väl anta at det handlar om pengar. Att det helt enkelt är så förbannat lönsamt att välja att göra resereportage och resetidningar att man väljer att bortse från de långsiktiga konsekvenserna. Att det på något vis måste komma en massa pengar från någon (reseföretagen?) som vill att man ska göra de här tidningarna.

Ja, det känns som ett fult antagande. Det skulle ju innebära att Sydsvenskan typ är onda på riktigt.

Men altså, vad ska jag tro egentligen då? För jag fattar verkligen inte. Snälla Sydsvenskan, förklara hur ni resonerar. Förklara varför ni tycker det är viktigare att svensk medelklass idag får åka på glassiga semesterresor för att liva upp höstmörkret än för mina barn och barnbarn och framtida generationer ska ha en dräglig tillvaro?

 

Dags för skolfotografering igen – och nya lappar från Tema Klasskort

Det drar ihop sig till skol- och dagisfotograferingar igen. Det har kommit ett adresserat kuvert för vardera barnet.

Jag har egentligen knappt tittat på vad det står. Däremot satte jag mig nyss och tittade igenom tidigare års följetong, för att påminna mig om vad jag ska tänka på. Du hittar tidigare inlägg under sanne.wblogg.se/tag/tema-klasskort

Hur är dina erfarenheter från skolfotobranschen? Berätta gärna!

Tillägg en stund senare:

Tema Klasskort är fortfarande Svanenmärkta. På sidan om dem hos svanen kan man läsa följande:

Miljöpolicy: Tema Klasskort AB ska sträva mot en långsiktig hållbarhet och en ständig förbättring av verksamheten i miljöavseende. Vi ska inom vår verksamhet: följa gällande miljölagstiftning och förordningar öka kunskapen och höja medvetenheten kring miljöfrågor inom företaget minska vår miljöbelastning på kontoret genom att minska användning av energi och material och ställa relevanta miljökrav vid inköp av varor och tjänster samt hantera vårt avfall på bästa sätt arbeta för att effektivisera resursanvändning vid tillverkningen av våra produkter samt som en följd av detta minska transporter till och från kunder.

Undras om det innebär någon skillnad mot den tidigare hanteringen?

Om jag tror det? Nej. Baserat på den attityd de haft innan hyser jag inte gott hopp.

Hantverkare som gör märkligheter igen

Elektrikern som skulle göra klart de sista badrumsrelaterade sakerna var slutligen här häromsistens, och vi har äntligen fått vettig belysning i matkällaren (några extra spots i taket som gör att det faktiskt går att se vad vi har därnere). Och nu när vi hunnit flytta in en hel del saker i vårt nya skafferi, så är det dags att flytta tillbaka saker i matkällaren.

Så för en liten stund sedan stod jag och tittade där nere, funderade på vad som behöver städas och fixas innan man kan börja flytta ner saker på riktigt. Första gången jag egentligen står någon längre stund och tittar mig omkring därnere med bra belysning.

Och då ser och inser jag, det jag inte såg när jag tittade ner på vad de gjort då i början av sommaren när vi följde renoveringen intensivt i varje steg men det inte fanns någon bra beslysning och jag alltså inte såg den sortens färgskiftningar:

De nya stolpar de satt för att hålla uppe taket (alltså golvet däruppe) är tryckimpregnerade.

Tryckimpregnerade.

Tryckimpregnerade, sånt där som man ska undvika av miljö- och hälsoskäl. I vår matkällare.

Ja, det är småfuktigt därnere. Men det finns faktiskt andra sätt att hantera det än att sätta tryckimpregnerat. De har, helt korrekt, satt asfaltspapp längst ner mot det gjutna golvet. Och man hade förstås kunnat bestryka träytan med något annat – till exempel linolja. Eller lärkträ. Eller värmebehandlat trä. Men tryckimpregnerat – inomhus?!?

Ja, jag är ledsen och upprörd, på ett ganska stillsamt sätt. Upprörd över det här att man ska behöva detaljbevaka och ifrågasätta vartenda steg när man betalar kompetent folk för att göra jobbet.Upprörd över att de inte frågar och diskuterar med kunden om grundläggande faktorer i byggandet.

Så här långt i efterhand kan man inte gärna komma och säga något. Och alldeles oavsett så innebär det en massa merjobb om man ska göra något åt det, och vi vill koma i ordning med det här nu. Så om jag vill göra något åt det så är det jag som är den krångliga, besvärliga, överkänsliga, fåniga.

Fast jag trivs liksom inte med tanken på att ha tryckimpregnerat i min matkällare. Jag vet liksom bara inte riktigt vad jag borde göra.

Dumma!

Läs även *mumlar nåt om hantverkare* om tidigare problem av likartat slag i badrumsbygget.

Att det ska vara så jävla svårt att göra rätt med sillen

Sill är bra mat. Fisk innehåller nyttigt fett, och sill hör generellt sett inte till den fisk som hotas av överfiske (läs bland annat i WWF:s fiskguide på sidan 42). Sill är dessutom gott, och ganska billigt. Bra mat, med andra ord. (Sill och strömming är samma art. Man brukar säga att om fisken fångats söder om Kalmarsund ska den kallas sill, men det verkar inte vara något att förlita sig på – båda benämningar används huller om buller oavsett fiskeplats.)

Dock bör barn samt gravida och ammande kvinnor och så vidare inte äta fet fisk från Östersjön mer än 2-3 gånger per år. För i Östersjön finns det mycket dioxin och PCB som ansamlas i fettet i fet fisk. Egentligen innehåller fet fisk från Östersjön för höga dioxinhalter för att få lov att säljas för människokonsumtion, men Sverige har fått dispens från detta under förutsättning att man informerar allmänheten ordentligt om att vissa grupper (ganska stora delar av befolkningen, tycker jag) bör äta detta max 2-3 gånger per år. (Dessutom är bestånden av strömming i Östersjön inte så stabila, så det finns fler skäl att låta bli att äta strömmingen därifrån – WWF:s fiskguide igen.)

Efter vad jag förstått på en del nyhetsrapportering så är det ganska stor del av Sveriges befolkning som inte alls har koll på det här med att man ska minimera sitt intag av fet fisk från Östersjön. Men låt oss för en stund anta att folk i allmänhet är som jag, som vet om detta och dessutom faktiskt försöker leva efter det. För det kan väl inte vara så svårt – eller? Det är ju ganska klara direktiv.

Ja, det kan det ju tyckas. Men så står man där i affären och försöker bli klok på det där som står på förpackningen med sill. ”Fångstområde 27 IIId.”

Va? Vad i hela fridens namn betyder det? Är det fisk jag bör låta bli eller inte? Jag låter bli att köpa fisken, och när jag kommer hem googlar jag. Det visar sig att fångstområde 27 är hela Europa, halva Atlanten, halva Grönland och upp till nordpolen.

Efter att ha klickat mig igenom ett antal andra kartor konstaterar jag till slut att IIId tydligen innebär Östersjön. Tydligen var det tur att jag inte köpte fisken.

Jaha. Nytt försök i annan affär. Hittar strömming/sill från Västkustfilé. Det låter ju betryggande – men det visar sig vara namnet på företaget och har alltså inget med fångsplats att göra.

Däremot finns en märkning som visar var fisken i paketet är fångad:

A = SILL fiskad i Nordostatlanten FAO 27 IIIa

B = SILL fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 22-26

C = STRÖMMING fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 27-32

Paketet jag håller i handen visar sig vara märkt med ett A (med en oförklarad * efter). Det känns alltså som att den bör vara okej? Och när jag kommer hem hittar jag den här kartan, som verkar bekräfta att detta är okej fisk. Så jag bestämmer mig för att detta ska vara okej fisk – men jag behåller ändå en osäkerhetskänsla i magen. På kartan finns dessutom förklaringar till de där andra siffrorna – 27 kan alltså betyda två olika saker… ;-)

Ärligt talat, ska det behöva vara så här jävla svårt? Ska man behöva memorera eller skriva upp sifferkombinationer och åka hem och kolla innan man kan köpa fisken? Hur många gör det, tror ni? Och är det rimligt att kräva det av folk?

Och då har jag alltså ändå bara varit inne på den fisk som faktiskt är förpackad. Alla de gånger man handlar till exempel en sillamacka med stekt sill nånstans längs kusten. Är det rimligt att jag ska behöva ställa mig och fråga mer exakt var fisken är fångad varenda gång? Eller ja, jag inser ju att jag måste det – men ärligt talat, inte ens jag tänker ju på det varje gång, så jag gissar på att den stora massan inte tänker tanken alls. Och om sillamackan säljs nånstans längs kusten i Sverige, så är det för den allra största delen av sträckan väldigt sannolikt att sillen/strömmingen är från ett område där dioxinhalten är för hög.

Om Sverige ska leva upp till informationskravet så måste det åtminstone vara möjligt att när man står i affären, eller på sillamarknaden eller restaurangen eller i silldisken, enkelt ska kunna få veta om fisken man funderar på att köpa hör till sådan som barn samt kvinnor i barnafödande ålder bara bör äta 2-3 gånger per år. Ett tydligt klistermärke som tydliggör om svaret är ja eller nej vore önskvärt. Kanske till och med ett kort där man kan sätta ett kryss varje gång man äter nåt sånt (och sedan förvara i plånboken) så att man kan hålla rätt på hur många av sina 2-3 gånger per år man förbrukat. Men ett minimum är att man inte ska behöva hålla rätt på sånt som om det är FAO 27 IIIa eller IIId som är okej.

Jag tycker det är ganska självklart att det måste finnas bra information om det här. Det räcker inte att informera om att man inte ska äta fisken mer än i undantagsfall (2-3 gånger per år är just undantagsfall), man måste också göra det möjligt att veta vilken fisk det är som ska väljas bort. Om man inte har ambitionen att göra det möjligt så anser jag att det är frågan om hyckleri och spel för gallerierna. Och jag är lite grann inne på att jag tror att det är det det är frågan om. Vem som är skyldig till teaterföreställningen tänker jag dock inte uttala mig om.

Gröna potatisar igen

Idag på Coop tänkte jag köpa potatis. Det stod ett tiotal påsar med ekologisk färskpotatis på hyllan. Ja, sådana där papperspåsar med ett fönster på baksidan.

Alla påsarna stod ordentligt med fönstret in mot väggen, så det avr inte personalen som var skyldig till det gröna.

Men: Jag kollade alla påsarna. I alla påsarna var det flera av potatisarna som syntes genom fönstret som var rejält gröna.

Packdatumet var angivet till den 17 juni, vilket alltså är exakt två veckor tillbaka. Potatisarna ska inte behöva vara förstörda efter två veckor – då är det fel på förpackningen. Oavsett vad Coop själva hävdar. (De har tidigare hävdat att det inte finns något problem. Att de här förpackningarna funkar utmärkt. Trots att många sade sig vara drabbade när jag skrev om det här för ett tag sedan.)

Jag köpte inga potatisar idag. Jag är visserligen en tålig kund när det kommer till mat som inte är tiptop, köper ofta hellre än att maten ska slängas, köper till nersatt pris och sorterar bort det som är dåligt. Och jag vill helst ha ekologiskt, inte minst när det kommer till potatis. Men nån måtta på det får det ju vara. Om nu Coop hävdar att det inte är något fel på förpackningen (vilket i sig är märkligt, för det är alltid dessa påsar som potatisen blir sådan i), så är det väl fel någon annanstans i hanteringskedjan. Och då tycker jag det är dags att göra något åt det. Det är faktiskt inte okej att en massa mat blir förstörd på det här sättet.

(Och om någon funderar över att jag faktiskt bara skrivit om det här två gånger: tja, jag handlar inte på Coop så ofta, bara när vi ändå kommer förbi, eftersom vi villundvika onödigt körande. Men de gånger vi handlar där så är detta ett återkommande problem.)

Idiotiska villkor som ingen följer och väldigt få läser?

Jag har bestämt mig för att byta bankkort: från Maestro till Visa. För eftersom jag ibland handlar via nätet kan ett Visa-kort minska fakturakostnaderna.

Ett nytt bankkort innebär att jag fått hemskickat en lunta papper med villkor att skriva på. Fem sidor med vardera två spalter med text med litet typsnitt.

Jag byter inte bank. Jag byter bara från en sorts kort till ett annat, på samma konto, i samma bank.

Jag tycker att ett rimligt krav kunde vara att banken pekar ut vilka bitar av texten som innebär en skillnad, en förändring, mot de villkor jag haft innan. Är det egentligen någon förändring alls? Med tanke på att det står ”Allmänna villkor bankkort” misstänker jag att det inte är någon skillnad egentligen.

Jag gissar på att de allra flesta inte ens läser igenom villkorspappren. Det är tung, krånglig, juridisk text. Sådan där där man får läsa många av meningarna flera gånger om. Och där egentligen väldigt stora delar av texten handlar om situationer man aldrig kommer att hamna i eller aldrig kommer att bry sig om. Men insprängt emellan finns förstås viktiga saker.

Och ja, man ska alltid läsa igenom avtal innan man skriver på. Men ärligt talat, till och med jag har börjat slarva. För om jag skulle ta mig den tid det krävs för att jag ska läsa igenom allt, sätta mig in i allt, och ställa frågor och få svar på allt det jag inte begriper, så skulle jag tidigast ha tid att bry mig om det här nästa årtionde någon gång. Och, för den delen, vad skulle det göra för skillnad? Banken ändrar inte villkoren för att jag ifrågasätter dem (väl?). Utan enda skillnaden är att jag, som läser noga och bryr mig om vad det står, får en krångligare livssituation än de som skiter i vilket och bara skriver på.

Men det stör mig. Det stör mig att vi har ett samhälle där vi för minsta lilla grej behöver godkänna långa krångliga avtal som nästan ingen orkar läsa och än mindre begriper. Det är farligt på så många sätt.

Nå. Jag skummar avtalet. Läser på en lagom nivå. Kommer inte att orka, som jag  gjort förr om åren, skriva dit kommentarer innan jag skickar tillbaka det.

Men jag fastnar på en del av det jag faktiskt läser. Som det här:

Kortet är en värdehandling och ska förvaras och hanteras på samma betryggande sätt som pengar och andra värdehandlingar. Kortinnehavaren ska vidta erforderliga åtgärder för att skydda sig mot att kortet används obehörigt. Kortet får t.ex. inte lämnas kvar obevakat på hotellrum, annat tillfälligt boende eller i fordon, väska, jackficka eller liknande som inte är under uppsikt. I miljöer där stöldrisken är stor ska kort hållas under kontinuerlig uppsikt, t.ex. får kortet aldrig förvaras bakom ryggen. Exempel på sådana miljöer är restauranger, barer, nattklubbar, butiker, vänthallar, skolor, flygplatser, simhallar, omklädningsrum, transportmedel, torg, badstränder, marknader och arbetsplatser samt även bostad som lämnas olåst eller med öppet fönster.

Alltså:

  • Jag får inte lämna plånboken på hotellrum (de ytterst få gånger jag alls bor på hotell). Det innebär att låsta rum misstros, liksom hotellpersonalen – ingen går att lita på?
  • Jag får inte lämna kvar min plånbok i min väska i bilen om jag inte samtidigt står och stirrar på bilen. (Som sagt var, lås ger man inte mycket för.)
  • Jag kan inte gå och träna, för jag kan inte lämna plånboken i mitt låsta skåp i omklädningsrummet, utan jag måste ha med mig mitt bankkort in på träningspasset och stirra på det konstant.
  • Jag får absolut inte ha plånboken i en ryggsäck när jag vistas på buss, tåg, järnvägsstationer, skolor, butiker etc.
  • Jag måste alltid låsa huset när jag är hemma, oavsett om jag är inne eller ute, och absolut inte öppna fönstret – annat än om jag sitter och stirrar på kortet.

Ärligt talat, hur kan det alls vara någon vits med att ha ett bankkort om man ska leva på det sättet? Poängen med att ha det som betalningsmedel på en utlandsresa faller ju liksom ganska platt.

Och nej, jag överdriver inte. Det där är vad som står. Det är inte mitt påhitt.

Jaha, banken menar inte bokstavligt? Ja, nej, det inser ju jag också. Jag tror inte bankfolket heller läser det bokstavligt. Jag tror att de också, precis som vi andra, använder sunt förnuft och anpassar utifrån vad som är vettigt i olika situationer. Vilket till exempel innebär att man litar på lås i många situationer.

Men grejen med avtal är att de ska läsas just bokstavligt. Och då tycker inte jag att den där texten är bra. Alls. Egentligen vill jag inte skriva på den. För jag kommer att fortsätta leva som innan. Vilket innebär att jag förmodligen har bättre koll på min plånbok än genomsnittet av befolkningen, inbillar jag mig.

Men ja, jag kommer att skriva på. För jag orkar inte alltid bråka om allt. Så just nu nöjer jag mig med skriva av mig om idiotin.

För övrigt noterar jag att banken fortfarande anser att ”Kontohavaren anses ha fått del av information och meddelanden som banken har lämnat”:

…meddelanden via e-post eller Internetbanken inom 48 timmar från avsändandet…

Banken kräver alltså att jag ska logga in på Internetbanken minst vartannat dygn. Inte sjutton gör jag det. Jag tycker det är ett fullkomligt orimligt krav. Jag kommer aldrig att leva upp till det.

Med mig funkar det bättre att låta mig själv bestämma vad jag tycker är fint

Jag handlar ju en del på tradera numera. (Nejdå, inga massor, men jag försöker köpa en del av det vi behöver den vägen.)

Det finns ju förstås många sätt att söka och leta efter det man behöver eller vill ha: sökning på kategori av saker, på fritextsökning av prylen eller av märket, och sedan kan man välja om man vill få sorterat på billigast eller kortast tid kvar eller nåt annat.

För vissa saker är man glad om man alls får nån träff; för annat får mn förstås upp massor (vilket förstås inte betyder att allt är intressant).

En del av de som säljer försöker på olika sätt att framhäva just sina produkter. Därför tänkte jag nu tydliggöra att följande typer av ”försäljningstrick” är bortkastade på mig och snarast gör det svårt för mig att vilja köpa sakerna:

Användande av följande ord i rubriken eller beskrivningen

  • shabby chic
  • lantligt
  • retro
  • ”Såååå söt”
  • ”Åååååh vilka…”
  • ”Underbart…”
  • ”Vilket härligt…”

Ursäkta liksom? Om något är snyggt eller inte avgör jag själv, tack. Och vad gäller det här med vad som är ”lantligt” så har er bild av det ofta mer att göra med någon sorts småborgerlig tillvaro för en lagom lång tid sedan för att vara på säkert avstånd.

Inte heller uppskattar jag när annonsören använder tre olika typsnitt eller femton olika färger i den beskrivande texten. Eller det här ofoget med att lägga en plastros eller plastmurgröna på varan som ska fotograferas för att det ska se extra lockande (?) ut.

Idag såg jag en annons med ett några år gammalt Ikeapåslakan (mina barn har ett likadant) som benämndes ”retro”. Suck.

Håll er till fakta i annonserna! Storlek, material, märke, skick, tillverkning och sånt.

Stinkandemedel

Fyraåringens vinterjacka har lagt av. Dragkedjan är slut, funkar inte längre. Den slutliga knäcken kom när de var i fjällen under sportlovet.

Tja, jackan har ju nästan hunnit räcka till för två barn, så det är ju ingen katastrof. Däremot är det ganska osmidigt att i slutet av vintern behöva skaffa ny jacka. Det är ju inte så att det är högsäsong, om man säger så – och samtidigt så har man inte så mycket tid att spela på, när jackan ju liksom behövs direkt; man kan liksom inte gå och leta och fundera och så köpa när man hittar det ”rätta” – oavsett om man handlar nytt eller begagnat.

Men jag hade tur – tyckte jag. Jag lyckades ropa in en jacka på Tradera. Rätt storlek. Och samma modell (och till och med färg, faktiskt) som vi haft till barnen tidigare, så att jag liksom visste vad jag fick. Såg ut att vara i bra skick. Och fick den till rimligt pris.

Det tog en dryg vecka innan den kom med Schenkerleverans.

Vi packade upp – och jag undrade vad i helskotta det var som stank. Sedan insåg jag att det uppenbarligen var jackan. Och efter att ha tänkt lite till så insåg jag att förmodligen hade förra ägaren tvättat jackan med parfymerat tvättmedel. Och förmodligen även sköljmedel.

Nej, jag använder inte parfymerat tvättmedel. Och sköljmedel har jag aldrig använt. På den tiden jag började köpa sånt som tvättmedel letade jag (förstås) efter miljömärkta produkter, och Naturskyddsföreningen märkte inte något sköljmedel alls med Bra miljöval, eftersom de ansåg att de var en helt onödig produkt. Så jag har aldrig köpt sköljmedel i hela mitt liv.

Nå, jackan luktade för jävligt. Jag antar att det är meningen att det skulle lukta blommor eller nåt – tung, kräkframkallande parfymlukt. (Och som en kompis påpekade på Facebook så har sköljmedelsanvändningen antagligen försämrat jackans vattentäthet. Men nej, den kommer inte att impregneras – sån skit vill jag inte befatta mig med i onödan.)

Vi har nu tvättat jackan och haft den hängande ute halva förra natten för att lufta ur. Den luktar egentligen fortfarande mer än vad som känns okej, men ungen måste ju ha en jacka…

Nå, det ordnar ju sig för mitt barn. Vi kommer inte att tvätta jackan i sådan skit mer. Men hur sjutton mår de stackars barn som får sina kläder tvättade i det där hela tiden? Stackare.

Som min man sa: ”I min värld tvättar man kläder för att de ska sluta lukta illa.”

(För övrigt så hade säljaren inte heller skickat med det löstagbara foder som jag vet hör till jackan – eftersom vi som sagt var har en exakt likadan jacka i mindre storlek…)