Av anledningar jag inte riktigt orkar ge mig in på att förklara just nu går jag och letar reda på min bok. Min bok, boken jag en gång började skriva 1989.
Jag har ett så kluvet förhållande till den. Jag var bara fjorton när jag började skriva den. Jag hann ändras. Utvecklas. Både skrivmässigt och i övrigt. Jag skrev klart boken och började om igen. Fler gånger. Den ändrades under tiden. Personerna bytte namn. Och kvaliteten på boken är väl därefter: bitvis en aning förvirrande och osammanhängande.
Jag har släppt den. Jag är inte nöjd med den: jag vet inte vad den har för riktning, för syfte, vad den vill säga. Känner inte att jag kan stå för den. Att om den alls ska duga något till så behöver den arbetas igenom, från början till slut, bli mer genomtänkt, ha en riktning, knytas in i ett större sammanhang… Jag har gett upp den, bestämt mig för att den inte duger, att den får gömmas undan för gott.
Ändå lever den kvar i mig. Ändå återvänder jag, gång efter annan, till tanken på att väcka den till liv, fullborda den.
Och det finns två vägar att göra det, egentligen. Den ena är att acceptera den som den i sina huvuddrag är, bara slipa den. Den andra är att faktiskt ge sig på det stora stora projektet att tänka till och bygga ut min värld – och det är ett enormt krävande, tidsödande projekt, ett projekt som kräver att jag faktiskt helhjärtat satsar.
Båda vägarna har sina fördelar. Ingen av vägarna övertygar mig.
Men jag plockar fram och bläddrar. Bläddrar i pärmen med utskriften av hela boken i sin senaste version. Fastnar och läser och hittar formuleringar som liksom fortfarande känns alldeles och helt rätt.
Och bläddrar i mappen med blandat arbetsmaterial: brev och kommentarer från vänner som fått läsa. Kommentarer som faktiskt bär mig i känslan av att det finns något här. Fastän jag själv avfärdar min bok som egentligen inte alls bra nog. Och jag hittar mina egna gamla noteringar: Funderingar som behöver lösas. Trådar och idéer för en fortsättning.
Och jag känner så mycket. Så mycket värme. Så mycket kluvenhet.
Det är luckorna, det som fattas, det jag måste bestämma, som är det jobbiga. Den gigantiska tröskeln.
Den senast ihopknåpade daterade anteckningen verkar vara från 1999-07-06. Det vill säga precis efter att jag kommit hem från Brekille och träffat älsklingen för allra första gången. Och det har egentligen inget med vartannat att göra, det är bara ett konstaterande.
Jag både vill och inte vill. Vill men orkar inte.
Och det sägs så ofta: det är alldeles för många som vill bli författare. – Fast det är ju inte att jag vill bli författare. Det är att jag har ett behov av att skriva. Och egentligen började skrivandet lika mycket där, i fantasins värld. Det finns fortfarande en längtan att få utlopp för det.
När jag började skriva boken så var det handskrivet på kollegieblock som gällde. Men senaste versionen är utskriven på dator – inplitat på brorsans Amiga. Jag tror att disketterna finns någonstans… Och jag trodde att vi hade fört över det på datorn här, att det skulle finnas någonstans på vår nuvarande stationära. Men jag hittar det inte.
