Vardag. Sådan där pårusande vardag, med jobb och skola och matlagning och ugnar som lägger av och föräldramöten och scoutlämning på kvällarna och tiden inte räcker till.
Men ändå. Vardag.
Hur jag mår? Jo… det är bättre. Sorgen är inte längre skärande och djup. Större delen av tiden är den egentligen inte påtaglig alls. Eller mestadels påtagligt i den konkreta saknaden: bristen på någon att dela vardagens småproblem, reflektioner och praktiska genomföranden med. Vi är en man kort i laget.
När man inte varit i den här situationen så får man lätt känslan av att sorgen är en enkel okomplicerad kurva: Allra värst i början men sedan stadig dalande. Men nu, några månader in i processen, skulle jag mer beskriva det som en sakta avklingande sinuskurva. Stora kraftfulla fluktuationer i början men nu mycket mindre. (Fan, jag har tappat mina matte- och fysiktermer och kan inte ens beskriva variationer i en sinuskurva!? Nå, jag hoppas ni fattar ändå.)
Så… jag mår ganska bra, givet omständigheterna. Inte fantastiskt, men helt okej. Och det skäms jag för. Tycker att jag glömmer för fort, saknar för lite, sörjer för lite. Tycker att det borde fortsätta göra mer ont. Tycker att jag sviker dig.
Fast det är inte direkt så att jag sitter och grubblar över det särskilt mycket. Mest fylls tillvaron av att försöka fixa var dags praktiska göromål.
Och ibland poppar känslorna igenom lite mer. I helt oväntade situationer. Som när tolvåringen ska använda toasten i köket och undrar vilket av eluttagen ovanför köksbänken det är han ska använda. Det finns ett uttag i kanten av bänkbelysningen, och så finns det ett fyr-eluttag precis bakom. Och det är det bakre som ska användas för det främre är så svårt att få i stickkontakten i och det har i princip aldrig använts. Men den där korta frågan från tolvåringen kastar mig liksom tillbaka i tiden till den tiden när köket var nygjort, för sju år sedan. Köket, som vi planerat och byggt tillsammans, jag och älsklingen. Och det är inte den förnuftsmässiga vetskapen om detta, utan på ett omedvetet känslomässigt plan som den där sortens tidshopp gräver djupt.
Men tja, tillvaron rullar huvudsakligen på. Jag är inte i riskzonen för att dö av sorg, i alla fall.
