I början är barn små. Små och i konstant behov av att tas omhand. Det är en krävande tid, när man som förälder får sätta sig själv åt sidan ganska mycket. Väldigt mycket. Man får balansera på en spindeltråd för att hantera: ta hand om sig själv och göra saker man själv i så stor utsträckning att man inte går sönder, men i övrigt i ganska stor utsträckning sätta livet på vänt, för att saker inte går att göra under de omständigheterna eller för att de ändå blir ganska meningslösa när de ska göras om man har barn med som avskyr det.
Sedan blir barnen större. Det innebär att man som förälder får större möjligheter att återgå till att vara den man själv är och inte bara förälder. Att man som föräldrar kan få större möjligheter att göra saker tillsammans, som det par av livskamrater som en gång var grunden för det hela. Men också att man i större utsträckning kan göra saker tillsammans med barnen som både de och man själv har behållning av. För att de är människor som lärt sig kommunicera och fått ordning på sina förmågor och man därmed kan umgås som människor.
Vi var på allvar på väg vidare ditåt… när han blev sjuk. Och då stannade världen och livet liksom upp. Och vi gjorde vårt bästa för att fortsätta leva, under de nya förutsättningarna, så länge vi fick möjlighet.
Men det innebar samtidigt att vi liksom stannade upp precis där och då. I ett vakuum. Vi hade liksom inte möjlighet att fortsätta framåt längs den där linjen på det sätt och i den takt vi annars skulle gjort. Vi stod kvar där och stampade tills döden kom.
På ett sätt står vi fortfarande kvar och stampar där, i alla fall till viss del.
Fast barnen har ju fortsatt att bli äldre. Mognat och blivit klokare och smartare, utvecklat personlighet och förmågor. Under allt det jobbiga.
Och vi kommer ikapp… på sätt och vis. Fast ryckvis. Tiden och utvecklingen är liksom inte linjär under de här omständigheterna. Ingen av oss följer de linjer vi borde. Vi följer flera olika linjer samtidigt, var och en av oss. En del av linjerna leder bakåt. Andra går mer bakåt, på grund av det som hänt.
Jag fick aldrig den där välbehövliga luckan, andningshålet, av att barnen började bli stora och jag och älsklingen fick tillbaka varandra. Vi hann inte det, mer än några enstaka tillkämpade tillfällen. Istället har omständigheterna lett till att jag på vissa påtagliga sätt fått återgå till att vara småbarnsförälder. Fast nu som ensamstående.
Och ja, barnen är ganska stora. Tretton och snart nio. Och den där snart nioåringen har jag tänkt på som tioåring ganska länge. För han är delvis där. Och delvis inte alls. För det är påfrestande att mista en förälder. Och påfrestande att förlora en livskamrat och medförälder.
Och alla mina försök att få lov att vara den där vuxna människan jag skulle få lov att vara vid det här laget gräver runt i det jobbiga, med saknad och längtan och en känsla av att jag egentligen måste börja om…