Category Archives: Jag

Åren när barnen skulle bli stora

I början är barn små. Små och i konstant behov av att tas omhand. Det är en krävande tid, när man som förälder får sätta sig själv åt sidan ganska mycket. Väldigt mycket. Man får balansera på en spindeltråd för att hantera: ta hand om sig själv och göra saker man själv i så stor utsträckning att man inte går sönder, men i övrigt i ganska stor utsträckning sätta livet på vänt, för att saker inte går att göra under de omständigheterna eller för att de ändå blir ganska meningslösa när de ska göras om man har barn med som avskyr det.

Sedan blir barnen större. Det innebär att man som förälder får större möjligheter att återgå till att vara den man själv är och inte bara förälder. Att man som föräldrar kan få större möjligheter att göra saker tillsammans, som det par av livskamrater som en gång var grunden för det hela. Men också att man i större utsträckning kan göra saker tillsammans med barnen som både de och man själv har behållning av. För att de är människor som lärt sig kommunicera och fått ordning på sina förmågor och man därmed kan umgås som människor.

Vi var på allvar på väg vidare ditåt… när han blev sjuk. Och då stannade världen och livet liksom upp. Och vi gjorde vårt bästa för att fortsätta leva, under de nya förutsättningarna, så länge vi fick möjlighet.

Men det innebar samtidigt att vi liksom stannade upp precis där och då. I ett vakuum. Vi hade liksom inte möjlighet att fortsätta framåt längs den där linjen på det sätt och i den takt vi annars skulle gjort. Vi stod kvar där och stampade tills döden kom.

På ett sätt står vi fortfarande kvar och stampar där, i alla fall till viss del.

Fast barnen har ju fortsatt att bli äldre. Mognat och blivit klokare och smartare, utvecklat personlighet och förmågor. Under allt det jobbiga.

Och vi kommer ikapp… på sätt och vis. Fast ryckvis. Tiden och utvecklingen är liksom inte linjär under de här omständigheterna. Ingen av oss följer de linjer vi borde. Vi följer flera olika linjer samtidigt, var och en av oss. En del av linjerna leder bakåt. Andra går mer bakåt, på grund av det som hänt.

Jag fick aldrig den där välbehövliga luckan, andningshålet, av att barnen började bli stora och jag och älsklingen fick tillbaka varandra. Vi hann inte det, mer än några enstaka tillkämpade tillfällen. Istället har omständigheterna lett till att jag på vissa påtagliga sätt fått återgå till att vara småbarnsförälder. Fast nu som ensamstående.

Och ja, barnen är ganska stora. Tretton och snart nio. Och den där snart nioåringen har jag tänkt på som tioåring ganska länge. För han är delvis där. Och delvis inte alls. För det är påfrestande att mista en förälder. Och påfrestande att förlora en livskamrat och medförälder.

Och alla mina försök att få lov att vara den där vuxna människan jag skulle få lov att vara vid det här laget gräver runt i det jobbiga, med saknad och längtan och en känsla av att jag egentligen måste börja om…

Förvirrande hål

Ibland är hålen efter och saknaden efter så svår att överbrygga.

Folkmusik. Folkdans. Sedan sommaren 1999 har det nästan bara varit honom jag dansat med. Det var jag som lärde honom polska.

Inte så att vi dansat mycket. Det har varit för mycket av att släpa runt på barnen överallt – jag hade velat dansa mycket mer. Men det är med honom jag dansat när jag dansat. För han har alltid funnits där, och det är med honom jag haft möjlighet att stjäla mig en dans.

Två kroppar som dansar som en, som vet hur den andra fungerar och dansar som en enhet. Vi två blir ett gäller på så många saker liksom – och dansen är en sådan.

Jag minns inte hur man dansar med andra. Jag minns inte ens hur man gör för att få dansa med någon annan.

Det är inte att jag har ett känslomässigt problem med att dansa med någon annan. Jag bara inte vet hur…

Och jag är inte rädd för att göra saker på egen hand. Så jag går iväg på danskväll. Går på entimmeskursen en timme före. Och lyssnar på konserten. Men sedan, när det är dags för dans ”på riktigt”…

Polskans tretakt sitter i blodet, ja, verkligen rytmen i blodet, så där så att jag andas och tänker och drömmer i polsketakt (typ) när jag väckt det.

Men ensamheten blir så påtaglig. Saknaden. Som att ett av de två hjärtan som vår dansenhet bestod av är borta.

Saknaden står i vägen för att ”bara” njuta av musiken.

Nära två decenniers vana står i vägen för att veta hur man… gör.

 

”Du får inte sluta leva på grund av det här” sa han när han blev sjuk. ”Du måste fortsätta leva.”

Och jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.

Så jag går hem långt tidigare än jag skulle gjort under andra omständigheter. Och på väg till tåget gråter jag några förvirrade tårar. Tårar som inte är specifik saknad utan kanske mest av allt en vilsenhet hur ska jag kunna få till en kontinuitet, en fortsättning på mitt liv, när jag måste börja om? Och hur gör jag det när saknaden och sorgen dessutom står där och krafsar under tiden?

Men ja, jag försöker. Faktiskt. Även om resultatet blir förvirrat och tveeggat och oklart.

Biter fast och begränsar

Och, kopplat till förra inlägget, så vill jag påpeka hur saker har en tendens att bita sig fast för mig.

Jag är till exempel väldigt medveten om att jag drar upp döden i alla sammanhang, både när jag skriver och när jag pratar. Och att han den där döde och saker vi gjorde och saker han tyckte och saker han läste och gjorde och så vidare finns ständigt närvarande i de allra flesta samtal jag deltar i. För att han var en så stor del av mitt liv under så lång tid. Och jag ber om ursäkt för det, igen och igen och igen. För jag vet att det finns folk som tycker det är så förbannat viktigt att man inte blir kvar i det förgångna, att man går vidare. Att man inte låter sorgen bli en del av ens identitet, som ju en bekant påpekade i höstas någon gång (och som han menade att jag gjorde). Och vänner svarar gång på gång att det är inget problem, det är okej att jag pratar om älsklingen och pratar om döden och så vidare, att det är fullt naturligt och inget att skämmas för. Men grejen är, att de där gångerna som folk sagt rakt ut, eller mindre rakt ut, att det är ett problem, det är de gångerna som biter sig fast och gör att jag hela hela tiden funderar över det och är så förbannat medveten om när jag gör det och därför också hela tiden ursäktar mig.

Och på samma sätt är det med det här eviga tjatet om att jag borde prata med någon professionell om sorgen. NEJ, jag har inte påstått att jag är motståndare till det – jag fattar inte vad ni får det ifrån. Jag har bara konstaterat att av olika skäl är det inget jag kommer att göra nu. Det finns skäl. En del av dem har jag förklarat här, andra tar jag inte upp här av skäl som är sådant som jag inte skriver om här. Det ni åstadkommer genom att påpeka att ni tycker att jag borde är inte att ni får mig att göra just det. Det ni åstadkommer är att det där biter sig fast: att om jag skriver om att livet är jobbigt så kommer någon att påpeka igen att jag borde söka professionell hjälp – och alltså bör jag låta bli att skriva om att livet är jobbigt för att slippa det tjatet.

För när saker biter sig fast genom den sortens påpekanden så blir bara kontentan att jag tittar mig över axeln mycket oftare, tassar försiktigare, undviker att skriva om saker. Och det blir inget bättre av. Bara sämre.

Så: det är inte så att jag nödvändigtvis tar illa upp. Tar jag illa upp så blir jag i alla fall arg. Men som det är nu så begränsar det mig bara. Och det är inte vad jag behöver.

Och så känner jag mig misslyckad. För att de beslut jag kommit fram till, genom nogsamma överväganden, ändå ska ifrågasättas av folk som av naturliga skäl inte kan känna till alla bitar – och därmed sätter igång jobbiga ältanden och ifrågasättanden i mig. I ett läge när jag verkligen behöver orka och våga tro på mig själv och mina val. Det räcker fullt tillräckligt med osäkerheten på de områden där jag inte vet hur jag ska göra.

Ingen att vara svag hos

Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.

Det var jag själv som skrev så på twitter häromdagen. Men det var nog (tyvärr) många som kände igen sig i det, med tanke på hur många som gillade och retweetade.

Jag vet att i början efter att älsklingen dog så längtade jag vansinnigt efter att någon omkring mig verkligen skulle ge mig möjligheten att få vara svag: att någon skulle komma och lägga sig bredvid mig på sängen, hålla om mig och låta mig gråta floder. Låta mig vara så liten och svag och förkrossad som jag var, och hålla om mig och trösta.

Och det fanns ju så många som skulle finnas här och hjälpa till och ta hand om mig på olika sätt. Men fortfarande, nästan ett år efter att älsklingen dog, så är det fortfarande ingen som gjort just det. Ingen som legat och hållit om mig och låtit mig gråta ut. Ingen som suttit och hållit om mig i soffan och låtit mig vara liten och ledsen. Och allteftersom tiden gått så har i alla fall behovet av det där krympt. Tror jag. Fast då och då känns behovet påtagligt.

Jodå, gråtit har jag gjort. Floder. Men nästan alltid i ensamhet. Och annars huvudsakligen med barnen i närheten. I princip ingen annan.

Det är ju inte det att det inte finns folk som erbjuder sig att ta hand om och trösta. Men dels är de förstås sällan här när det akuta behovet uppstår. När de dyker upp, i bästa fall timmar senare, och sannolikare efter flera dagar, så har jag hunnit gråta av mig det värsta och samla ihop mig. Monterat ihop de raserade resterna av mig på ungefär rätt platser igen. Och då blir det att man sitter och småpratar. Eller storpratar för den delen. Men inte gråter tårfloder och blir omhållen som den där lilla svaga spillran.

Och ja, pratandet är också bra. Jag vill inte vara utan det. Det är ingen av er som gjort något fel eller så. Absolut inte.

Det är liksom bara det att det inte funkar att vara svag med vem som helst. Eller ens med särskilt många. Inte ens när man har massor med väldigt bra vänner omkring sig.

 

Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.

Det är ju det: jag skulle behöva få lov att vara svag ibland. Men det är inte ett val som finns. Jag fortsätter att vara stark för att det inte finns något alternativ, för att det inte finns någon jag kan vara svag hos, vara svag med.

Och det är så svårt att förklara vad det handlar om. För det har en tendens att låta som att det handlar om att man behöver ha en relation där man liksom är i underläge – men det är liksom på något vis tvärtom. Det behöver vara en relation där min position är så självklar att jag inte behöver bevisa någonting, inte behöver hålla uppe några murar eller fasader, inte behöver intala den andre att jag är stark, för det är redan så hen ser mig, och jag vet det. Då kan jag släppa efter och vara precis så svag som jag behöver i stunden, för jag förlorar ingenting på det.

Eller jag vet inte. Jag får inte till orden, jag kan inte beskriva och förklara vad jag menar.

Det jag vet är att älsklingen snart varit död i ett år. Och jag vet att jag saknar möjligheten att få vara liten och svag och sårbar. Den möjligheten hade jag med honom. Den möjligheten har jag inte haft på ett år. Och jag saknar det ofantligt. Trots alla andra aspekter – praktiska, känslomässiga, existentiella och filosofiska – av saknaden, så tror jag stundtals att det är det jag saknar mest av allt: att kunna krypa nära någon i soffan och få känna mig rätt upp och ner trygg.

Hjälp för att få vara människa

Det är fortfarande svårt det där med att be om hjälp. Eller, jag kan numera be om hjälp, jag lär mig så sakteliga :-) Men jag har fortfarande dåligt samvete.

Det sitter så djupt det där med att klara sig själv. (Vi kan strunta i analys och spekulationer om varför just idag, kanske?) Att inte ligga andra till last, att inte uppfattas som en börda. Att inte få hjälp om jag inte kan erbjuda något lika värdefullt tillbaka – och det kan man ju aldrig garantera, eftersom man inte vet vad morgondagen erbjuder. Och i nuläget är det dessutom så att jag inte kan erbjuda hjälp tillbaka utan att tulla på de där av mina egna mentala resurser som inte räcker till ändå, liksom.

Folk kommer och hjälper mig i trädgården – min trädgård, mitt ansvar.
Folk kommer hit och tar hand om mina barn så att jag ska kunna komma iväg och jobba.
Folk tar hand om mina barn så att jag ska kunna få gå ut och roa mig. Kommer och hämtar mina barn, lämnar tillbaka mina barn efteråt, bara för att jag ska kunna få komma ut och ha roligt.

Folk är så snälla. Och jag säger tack och tack och tack igen, och jag känner att jag inte kan säga tack tillräckligt med gånger. Jag kan inte återgälda.

Klara dig själv. Ta ansvar. Vara oberoende. Inte ligga till last.
I nuläget är det inte kompatibelt med att vara människa.

Tack för att ni hjälper mig att fortsätta vara människa. Jag reder det inte på egen hand.

Det sociala och ensamheten och det tomma soffhörnet

Ensamheten är ett märkligt kritter.

Jag är en person av den typ som egentligen behöver en hel massa ”egentid”, i betydelsen tid för mig själv. Jag minns njutningen i att vara själv hemma under tonåren: när alla andra i familjen var bortresta eller ännu inte hemkomna från jobb, skola och annat. Och på senare år – om man bortser från det här allra sista året – har tid för mig själv varit en bristvara. Det blir ju det när man har barn i huset: man kan aldrig rå sig själv och släppa fokus. Främst när de är små – numera behöver jag inte bevaka dem, de klarar sig själva – men även numera så måste jag ju se till att de får mat, går och lägger sig, etc. Under åren med barn, man och hus valde jag att stanna hemma när de andra åkte till Linköping för att gå på roliga spex och spexfester och trevligt umgänge – för att det där också var min möjlighet att få hela helgen för mig själv hemma i huset, och det behovet var större.

Samtidigt är jag en person med socialt behov. Jag mår inte bra av att bo själv. Det tog tid för mig att fatta det och acceptera det. Men de där studentåren, när jag bodde själv (i pyttelägenhet, och på en liten korridor där ingen annan nånsin var hemma, typ), de funkade aldrig bra för mig. Jag mådde inte bra av det. Det funkade om jag hade en tillvaro där tiden fylldes med aktiviteter som jag skulle iväg till, så att det blev väldigt lite helt ensam tid hemma. Som när jag gick danslinjen på kvällarna. Men jag minns fortfarande hur besvärliga ensamma helgmorgnar kunde vara, när det inte fanns någon annan runtomkring som kunde få igång mig till att börja vilja göra nåt. När ensamheten i sig blev en boja, ett hinder från att kicka igång livet. Jag vande mig aldrig vid att bo själv. Det var inte förrän jag hamnade i olika varianter av kollektivt boende det föll på plats.

För jag behöver människor omkring mig. Men mestadels lågintensivt. Jag behöver att det sitter någon i soffan, eller någon mer som står och pysslar i köket. Utan krav på att umgås och vara social hela tiden – men ändå möjligheten att söka sällskap när behovet uppstår. (Och ja, mina barn är bra, och fyller förstås någon del av det där – men ändå inte. Eller bara delvis.)

Balansgången i det där. Så hårfin. Behov av ensamhet och behov av människor.

Och jag påminns extra mycket om den nuvarande tillvarons ensamhet efter det senaste dygnet. Tomheten i mitt soffhörn, liksom.

Och samtidigt funderar jag över hur mycket av det som egentligen är dansgolvsbakfylla. Eller vad ska man kalla det? Jag minns starkt dagarna efter ha dansat hela natten under studieåren: när jag studsat på dansgolvet från någon gång runt tio-elva på kvällen och fram till fem på morgonen. Jag brukade undra hur de som verkligen var bakfulla efter alkohol kände sig, med tanke på hur sjukt deppig och eländig och hängig jag kunde känna mig då (vätskebrist? allmän trötthet? eller bara bakslaget efter att ha haft så mycket trevliga människor omkring mig och sedan vara ensam?). (Och samtidigt finns det något bisarrt levande och önskvärt i den där dagen efter-deppigheten. Något jag inte alls kan sätta ord på, och jag inser att alla försök att sätta ord på det bara skulle bli… konstiga och fel.)

Vad jag vill säga? Jag vet inte. Att det är skitsvårt att hitta en lagom nivå i det här. Att jag saknar det opretentiösa umgänget i att bo tillsammans med någon som alltid finns där utan att jag nånsin behöver känna att jag SKA umgås. Att jag inser att jag fortfarande inte skulle må bra av att bo själv.

Och kanske att jag är för komplex för mitt eget bästa :P Men det kan jag inte göra nåt åt.

Efter en efterlängtad dansnatt

Så fick jag då äntligen en natt att röja på ett dansgolv.

Först middag med vänner. Och så Harry Potter-fest: folk klädda utifrån Harry Potter-tema, diverse dekorationer och annat med Harry Potter-inriktning, etc. Snyggt och bra gjort – även om det väl liksom inte riktigt gav någon känsla av att faktiskt var i den världen.

Men ändå. Det viktigaste var faktiskt möjligheten att få befinna sig på ett dansgolv. Ge sig hän åt och gå in i musiken, rörelsen, känslan. Tillsammans och ensam på samma gång (och det menar jag på ett bra sätt). Jag har saknat det. Jag mår bra av det.

Ja, det finns ett styng av saknad i det, en saknad som bryter igenom efter en stund när jag liksom faktiskt tagit mig in i danskänslan – eller släpp efter tillräckligt? En saknad efter den person som varit med de få gånger jag dansgolvsröjt alla gånger sedan strax innan sekelskiftet. Det gör lite lite ont av saknad. En påminnelse om att han förstås fattas även i den här aspekten av livet.

Men ädå. Mest av allt njutning och utlopp och avslappning och någon sorts märklig vila för kropp och själ, mitt i det där fysiska utloppet för det mentala – eller hur ska man säga?

Promenad hem genom natten. Skön avslappnad ostörd rätt upp och ner sömn på en lånad madrass. Frukost och prat över massor med te. Chansen att vara människa. Lyxen i att rå mig själv, att inte behöva rusa hem till barnen – för barnen är bortlånade och för stunden faktiskt inte mitt ansvar. Jag kan ta saker i mitt tempo. Som jag vill, för min egen skull. Inte behöva passa tider.

Och i väntan på tåget sedan en pain au chocolat och en kaffe på en parkbänk i solen. För att jag vill och kan och får.

Och den där tröttheten efter en dansnatt – den har jag också saknat. Den ger en annan sorts lugn och avslappning. Det är en trötthet jag kan vila i.

För övrigt konstaterade jag att det nog inte var jag som var tröttast eller blev sliten först på dansgolvet. Jag hade lite grann oroat mig för det, trots allt: jag är inte tjugo längre, och jag är sällan uppe jättesent. Men nu vet jag det också: Kommer jag igång på dansgolvet så kan jag fortfarande hålla mig vaken på endorfiner – eller vad det nu är – så länge som jag har behov av.

Nöjd. Och människa.

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

Accepterade ursäkter

Apropå förra inlägget, och dansgolv och fester och nattligt röj…

… så associerar jag via det faktum att jag är nykterist och ”alltid” varit, och det faktum att det nog faktiskt var ganska smart av det var UNF som höll i showdanskurserna jag gick på högstadiet, för det var trots allt början till en trygghet på dansgolvet, en trygghet att vara mig själv, och det är säkert en bra förebyggande grej om man ska hålla ungdomar borta från alltför mycket alkohol? Fast för mig så var det väl kanske snarast så att jag inte skulle gett mig på alkoholen annars, utan snarast stannat hemma. Och därmed förstås missat en jävla massa kul…

… och därifrån hamnar jag associationsvägen vidare i saker som anses vara fullgoda ursäkter för en massa dumheter. Och ja, det var det jag egentligen tänkte skriva om nu.

För det är ju uppenbarligen så: det finns en massa accepterade ursäkter. Ursäkter som jag på det hela taget tycker är märkliga eller ger märkliga konsekvenser.

Alkohol är en sådan. Om man var full eller berusad så kan man komma undan med en hel massa saker som man inte skulle komma undan med om man var nykter. Trots att folk vet att det är en effekterna av att dricka alkohol, och därmed kunde låta bli att dricka om de ville undvika att de där sakerna händer. Vilket gör att jag helt enkelt måste anta att folk ibland väljer att dricka alkohol för att kunna skylla på alkoholen. Och ja, jag kan känna mig lite avundsjuk på det där ibland. På att ni som dricker kan dricka och sedan göra saker ”i skydd av det” – medan jag liksom måste våga av egen kraft, eller hur man ska säga. Och jag som är nykter förväntas liksom på ett annat sätt ta konsekvenserna av det jag eventuellt gör, medan någon som druckit alkohol kan komma undan med och bli förlåten på grund av att hen inte kunde hjälpa det, typ.

En annan sådan där sak är ungdom. På något märkligt sätt verkar folk kunna ursäkta en hel massa saker med ungdom. Fan att man var snäll och duktig och ordentlig istället för att utnyttja det där en gång i tiden :P

Ungdomsursäkten har två varianter. Den ena lyder ungefär ”Vi var så unga så vi förstod inte bättre.” – Ursäkta, men de saker ni säger att ni inte begrep är liksom inga komplicerade grejer. Och nej, ni var inte korkade bara för att ni var unga. Faktiskt inte. Den andra varianten av ungdomsursäkten handlar på något vis om hormoner eller ungdomligt sinne och liknande.

Jag har också varit ung. Jag var inte korkad när jag var ung, jag var typ lika smart då som nu :P (Och jag, som aldrig utnyttjade de lägre förväntningarna på intelligens och allmän tankeförmåga till något som var fördelaktigt för mig, fick jämt höra från jobbiga vuxna att jag inte begrep bättre när jag tyckte att de inte tog ansvar på jobbiga områden som miljö. Fast det handlade nog snarast om att de vuxna inte ville behöva bry sig om jobbiga saker.)

Ja, och sedan har vi alla de där som ursäktar sig med vad andra gjorde. Hur någon annan klädde sig, uppträdde, och så vidare, och liksom lyckas använda det som en ursäkt för att få lov att uppföra sig som skitstövlar.

Nu har jag säkert glömt något exempel – så känns det i alla fall. Men poängen är i alla fall att det finns saker som anses vara accepterade ursäkter. Och vi som sköter oss, vi missar hela tiden möjligheten att gömma oss bakom dessa ursäkter. Skulle vi råka göra något misstag eller något som blir pinsamt, då får vi märkligt nog stå med mycket mer skam.

Skonervositet

Tant ska ut och dansa om en vecka och en dag. Eller gå på fest och få chans att dansa. Tant är nervös.

Egentligen kretsar min nervositet i huvudsak kring en enda sak: skor.

För så här: Jag älskar att dansa. Jag älskar dansgolvet. Jag älskar att studsa och virvla på dansgolvet. Det var länge sedan sist, men det där kommer jag nog snart över.

Men fötter. Skor.

Jag gillar inte skor när jag ska röra mig. Skor dödar frihetskänslan. Jag vill dansa barfota eller i strumplästen.

Högklackat sätter jag inte på mig. Men jag gillar inte skor över huvud taget när jag ska dansa (eller träna).

Grejen är att det där ju sällan varit ett problem på ”mina” dansgolv: på biologfester, spexfester och annat. Jag har slängt av mig skorna ganska kvickt. Jag har varit på fester där det trots allt varit begränsat med glaskross på golvet ;-) (Och spilld öl är inte värre än att frivilligt trampa i uthälld läsk innan man ska in på scen, liksom.)

Men nu… Kan man göra så på Moriskan? Eller måste jag har skor på mig?

Det gör mig nervös. Och jag har till och med gått och skaffat mig ett par tantlågfinskor. Fast även med dem känner jag mig förbannat begränsad. Mina fötter vill ha sin frihet! Jag vill flyga och virvla!