Döden leder till mycket språkfilosoferande.
Som nu. Mina svärföräldrar är här några dagar.
Eller?
Är de mina svärföräldrar? De är ju föräldrar till min man. Jag är ju liksom fortfarande gift med honom. Väl? Även om jag formellt sett får lov att gifta mig med någon annan, så är jag ju fortfarande gift med honom, och kommer alltid att vara.
Ja visst, jag kan snärja mig ur det enkelt och bara benämna dem barnens farmor och farfar. Det är sant och det är enkelt. Men det intressanta här är ju att gräva i det som inte är de enkla lösningarna, det som liksom blir skärningspunkterna för olika saker eller hur man ska säga.
För jag är ju liksom på samma gång både gift och ogift. Och inte bara för att det formellt sett går att hävda båda varianterna, utan för att det liksom känslomässigt är så det är. Och så jag vill att det ska vara. Och egentligen är det inget konstigt med det, mer än att det liksom samtidigt inte är så vårt samhälle är konstruerat. Man ska vara antingen eller, inte både och. Och det gäller liksom inte bara det här.
Och om jag någon gång framöver blir ihop med någon ny… så blir på något plan som polygami, eller? Det känns lite så. Eller nej, det gör det inte. Det känns som att det teoretiska resonemanget landar i polygami, för att det teoretiska resonemanget och vår gängse moral bygger på principen ”en i taget”, det vill säga man ska ha gjort sig av med en partner (mentalt) innan man blir ihop med nästa. Inte liksom behålla den förra.
Eller? Det kanske bara är jag som övertolkar samhällets moral och struktur?
För mig är det i alla fall inget konstigt egentligen. Mest bara intressant. Och något jag gärna skulle vilja diskutera med… honom. För han var ju ruskigt intresserad av både språk, moralfilosofi och en massa andra saker i det här sammanhanget. Jag skulle vilja veta vad han ansåg om sillburken i det här fallet. [Och jag är väldigt nyfiken på vilka som läser som förstår referensen här, liksom.] Och han skulle förmodligen kunna komma med infallsvinklar om vad den ene och andre och tredje filosofen sagt etc. Men i slutändan skulle vi nog komma fram till ungefär samma sak, på något vis.
Och apropå eventuella framtida partners så är det en sak som stör mig mest av allt, och det är att jag inte kommer att ha möjligheten att presentera och visa upp denna person för älsklingen. För det känns som en så självklar sak att vilja göra. Om jag hittar någon så vill jag ju kunna visa upp och berätta: ”Titta vilken bra jag hittat!”
Jamen ni hör ju. Så där ska man ju inte alls tänka i vår värld. In med dig i boxen, Sanne!
