Min fot/vad/ankel fortsätter att vara småmärklig, med domning/annorlunda känsel och stickningar. Det varierar hur det känns, men det försvinner inte.
Det dök upp i söndags – eller det var då jag noterade det första gången, som en känsla av att muskeln på insidan av benet strax ovanför hälen hade somnat. Det var i måndags jag noterade det på riktigt och fick dödsångest och tankar om blodproppar och annan livsfarlig skit. Och ringde vårdcentralen senare samma dag och fick hjälp att jaga bort just det hjärnspöket samt en telefontid med sjukgymnast dagen efter. Och sedan träffade jag sjukgymnast i torsdags och han undersökte på alla möjliga håll och kanter och hans bästa teori var att det kom från ryggen. Så nu gör jag hans ryggövningskobra ett antal gånger varje dag.
Och ångesten växer. För sån är jag. Nerv i kläm? Eller hjärntumör? Eller tecken på något annat dödligt?
Hela tiden känslan av att jag borde göra mer. Gå promenader hela hela tiden. Dåligt samvete så fort jag sitter och läser den där boken jag både bör och vill läsa, för jag ska inte sitta still.
Dödsångest. Samvete. Skuldkänslor. Tänk om jag dör ifrån barnen.
Och idag känner jag lätt domningskänsla i kinderna. Och tänker att det är nog något som är allvarligt fel i ryggen och det är därifrån allting kommer. Fast mitt sunda förnuft säger att det mycket väl kan komma av ryggövningarna som får något att reagera någonstans i resten av kroppen och jag inte ska stressa upp mig. Och jag vet att jag hade liknande känsla i kinderna för tio år sedan, efter den där helveteshösten av nackskada och ångest, och det var den där känslan som slutligen fick iväg mig till psykakuten, för jag höll på att bryta ihop totalt under all ångest. Och förmodligen räcker allmän anspänning utmärkt som förklaring.
Jag inser att det förmodligen är fullkomligt vansinnigt att fara iväg i dödsångest över lite känselbortfall och stickningar i en vad. Jag har kanske trampat snett utan att märka det och så har något blivit konstigt. Det sannolika är väl att det blir bra igen med tiden. Eller så är det ålderkrämpor.
Men dödsångesten blir inte lättare att jaga iväg när döden redan tagit den närmsta och mest älskade. Eller av att det inte längre finns någon som håller om och säger att det ordnar sig.
Så här sitter jag. Dåligt samvete över att jag sitter ner och skriver. Ångest.
Dessutom mensvärk. Cykel på 24 dagar den här gången. Alltid nåt.
