Category Archives: Jobb

Att försöka inte kräva för mycket av huvudet

Det kommer krypande, smygande, och först märker jag inte, eller fattar i alla fall inte.

Småsaker känns motiga. Sånt som att gå och prata med folk på jobbet om saker som behöver lösas. Jag skickar hellre ett mejl eller lyncar. Drar mig för att ringa telefonsamtal. Och det reflekterar jag ju knappt över, för så är jag ju huvudsakligen även i vanliga fall: jag tycker att skriftlig kommunikation generellt är enklare.

Och jag har så sällan haft tid att gå och ta fikarast på sistone. Har hämtat en kopp kaffe och gått tillbaka till rummet igen och fortsatt jobba. Och ju mer sällan jag fikar tillsammans med andra, desto mindre lust har jag att göra det. Som att jag tappat den sociala förmågan att sitta ner och småprata, och dessutom förmågan att sitta ner och ta det lugnt. (Ja, okej, det där med ta det lugnt har väl inte varit min starka sida på många år.)

Och allt praktiskt som behöver fixas känns fruktansvärt motigt. Bilar som ska bokas, saker som ska bäras och packas, människor som behöver kontaktas, saker som behöver beställas, möten som behöver bokas.

Allting tar emot. Jag låter så mycket som möjligt rinna av, låter andra ta i det, fixa med det, när det går.

Och grejen är ju att det här är tendenser jag i viss mån har även i vanliga fall. Fast det växer, blir större, saker som är jobbiga blir mycket mycket jobbigare. Och samtidigt tacklar jag det i viss mån genom att få dåligt samvete, bli arg på mig själv, tänka att jag borde bita ihop och ta itu med saker.

Och sedan inser jag. Minns. Det här en av alla de där varningsklockorna. Det här betyder att det är för mycket. Att mitt system inte pallar allt jag kräver av det just nu.

Att bita ihop och säga åt kropp och framför allt själ och hjärna att jobba på, bita ihop, det är ju bara att se tll att GÖRA DET – det är inte rätt metod. Inget blir bättre av att jag försöker betrakta kroppen som en maskin. Det vet jag ju. Jag påminns nu.

Det mitt huvud gör är att försöka hantera situationen genom att låta de jobbigaste bitarna rinna av. Och det jag rimligen bör göra är att låta huvudet styra. Om mitt huvud just nu kräver att jag ska vara asocial och släppa jobbiga saker, då är det nog faktiskt bra att göra det. Istället för att sträva emot och kräva mer.

Det är okej, liksom. Även om jag själv känner mig som en latmask och ett misslyckande.

Till pendlingens försvar

Det sägs att det är dåligt för hälsan att pendla.

Jag har nu pendlat samma sträcka i tolv år, med uppehåll för två föräldraledigheter à ett halvår. En dryg timmes restid enkel resa. För min del vill jag hävda att pendlingen är bra för hälsan.

För det första så föredrar jag att ha ett jobb jag mår bra av och pendling framför att ha restid lika med noll och ett jobb jag inte mår bra av. Det var därför jag bytte till det jobb jag har nu :-) Och fortfarande efter drygt tolv år tycker jag att det är ett bra val.

Men även om jag har ett bra jobb, ett jobb som jag trivs bra med för det mesta, så finns det jobbiga dagar, dagar som är för intensiva eller mentalt ansträngande. Och jag funkar som så att om jag har kort eller nästan ingen resväg, så har jag inte alls hunnit koppla bort jobbet mentalt när jag kommer hem. Har det då varit en jobbig dag, så har jag med mig allt det jobbiga i huvudet när jag kommer hem, och lyckas ofta inte släppa det på hela kvällen. Det innebär att hela kvällen har jag adrenalinpåslag och stresspåverkan. Jobbet finns där hela kvällen – jag är inte mentalt ledig.

Med en dryg timmes restid är situationen en helt annan. Jag hinner passera andra världar på vägen hem, byta miljö flera gånger om. Hinner rensa hjärnan och ställa om. När jag kommer hem har jag ofta helt hunnit glömma jobbet. Till och med om det faktiskt är så att jag någon enstaka gång plockat med mig något hem som jag tänkt titta på på kvällen, så känns det ofta helt oviktigt när jag väl kommit hem.

Det är bra.

Ibland använder jag stunden på tåget till att sova. Ibland till att lägga meningslösa patienser på telefonen för att tömma huvudet. Och ibland tar jag fram datorn och skriver ett blogginlägg. Periodvis händer det dessutom att jag läser en bok.

Jag kan ibland tycka att jag borde bli bättre på att använda tiden till något vettigt – det vill säga mer bloggande och läsande och mindre av meningslösa patienser eller facebook och twitter. Men alldeles oavsett är tiden värdefull. Det är en stund som är min. En stund jag bestämmer över, mellan jobb och föräldraskap. På jobbet är tiden inte min egen. När jag kommer hem ska jag laga mat och vara förälder och kan inte styra min tid själv. Men på tåget är jag bara min egen. Om jag har tankar jag vill formulera så är det tacksamt att få chansen att göra det vid fyra-halvfemtiden, istället för att vänta med det till sent på kvällen, när barnen somnat och jag egentligen själv är för trött för att tänka och göra. Den där stunden på tåget på vägen hem är min chans att få vara bara mig själv på dagtid.

Ibland lyckas jag och min man ta tåget samma tider. Eller ganska ofta :-) Det innebär att vi med lite tur lyckas få sitta bredvid varandra, och prata som vanliga människor, utan att barnen avbryter oss. På dagtid. När vi är vakna. Det innebär att vi kan lyckas prata om saker som vi inte lyckas få prata om hemma. Ja, inga komplicerade saker. Hur det varit på jobbet. När vi ska få fatt i en elektriker. Vad vi ska äta till middag. Eller så kan vi bara sitta bredvid varandra och spela varsitt hjärndött spel – det är faktiskt också ganska skönt att kunna sitta bredvid varandra och göra :-)

Det händer ibland att jag jobbar hemifrån. Det är skönt att spara in restiden, kunna vara mer avslappnad vad gäller tid (när man inte måste passa tågtider), kanske kunna dra ut på hämtning och lämning på skola och fritids. Men det innebär också att jag har svårare att sluta att jobba i tid (ingen tågtid att passa…), och svårare att släppa jobbtankarna när jag väl slutat – och det är mycket större risk (ja, risk) att jag sätter mig senare på kvällen och jobbar igen, för att jag inte kunnat skaka det ur huvudet. Trots att jag i praktiken ofta redan jobbat mer än mina timmar den dagen.

Så – det må vara så att det allmänt är dåligt för hälsan att pendla. För min del tror jag dock att de positiva aspekterna kompenserar rätt bra.

Än sen då att vi surfar på arbetstid?

Nu i samband med att många människor började jobba igen efter helgerna, publicerade många tidningar en nyhet med rubriken ”Därför maskar vi på jobbet”:

Maskar du också på jobbet? Anställda ägnar i snitt två timmar om dagen åt att slösurfa på nätet, boka resor och ringa privata samtal.

Samstämmig forskning visar att vi ägnar flera timmar av arbetsdagen åt att låtsasjobba.

Utifrån sociologisk synvinkel är det ett stort mysterium.

– Nog är det märkligt. För samtidigt kommer ständiga rapporter om hur arbetet intensifieras på de flesta arbetsplatser och om hur stressade alla är, säger sociolog Roland Paulsen vid Lunds universitet…

Jag hör till dem som surfar en hel del på jobbet. Väldigt mycket av mitt surfande rör sig i gränslandet mellan jobb och privat. Jag sköter en facebooksida åt jobbet, och är därför oftast inne på facebook. Jag sköter både jobbsaker och följer privata saker – det går liksom inte att se bara det ena eller det andra. Å andra sidan har många av mina vänner miljöintresse, och många av de sidor jag följer på facebook har miljöinriktning, och ofta är det den vägen jag upptäcker saker som jag har nytta av i jobbet. Och det gäller förstås inte bara facebook, utan även när jag klickar vidare på artiklar eller följer flöden i twitter och så vidare. Gränsen är liksom inte så tydlig, det går in i vart annat. Inte bara för mig, utan också för många av dem jag samverkar med. Det är nätverksbyggande – detta nätverksbyggande som vi så ofta får höra är så viktigt. Och det funkar bättre i dessa vardagliga situationer än i de konstruerade mingelsituationer man ibland försöker åstadkomma. I alla fall för mig.

Men jag ägnar mig ibland också åt mindre jobbrelevant surfande på arbetstid. Inte för att mina arbetsuppgifter känns oviktiga eller för att jag har för lite att göra. Ibland kanske snarast tvärtom. Ibland är arbetet väldigt intensivt. Och ibland går hjärnan i stå, låser sig, och behöver en paus. När jag sitter med svåra formuleringar jag inte får till. När jag inte får rätsida på ett resonemang. Eller när jag faktiskt behöver tvinga hjärnan att slappna av för att kunna funka. Det handlar om mentala mikropauser. Det är ett sätt att överleva vardagen och se till att jag mår bra. Jag skulle göra ett mycket sämre jobb om jag inte kunde ta sådana pauser. En del personer löser detta genom att gå in till någon annan, sätta sig på en stol och prata om senaste semestern eller något helt annat. Jag löser det genom en stunds datorsurfande.

Och så finns det dagar när något annat egentligen upptar hela min mentala kraft. Något som mal runt. och då händer det faktiskt att jag tar en stunds arbetstid till att skriva av mig det som snurrar i mitt huvud. Och sedan, när jag har gjort det, så kan jag fokusera på arbetet igen. Hade jag inte gjort det så hade arbetsdagen förmodligen varit bortkastad.

Att göra ett bra jobb är inte frågan om att sitta och bita ihop hela dagen. Att göra ett bra jobb är att både åstadkomma det man är anställd för på ett så bra sätt som möjligt, med ett gott resultat, och samtidigt ta ansvar för att man mår bra. Om man uppnår båda dessa är det väl jävligt bra?

 

Och när jag nu googlar rätt på länken till artikeln ovan från förra veckan, så snubblar jag över den här artikeln, som till stor del håller med mig: Privatsurfning kan gynna arbetet

Till på köpet dyker den här artikeln upp i mitt facebookflöde: Titta på gulliga djur – bli effektivare

Dagen idag

Det byggs tak på sunkuthuset. Muras, borras i sten (!) och byggs bjälklag.

Och medan svärföräldrarna och mannen sliter därute sitter jag och distansarbetar, med alldeles för många trådar, alldeles för många mejl och alldeles för lite möjlighet att rensa och göra en sak i taget. Och ungarna har skollov och ägnar dagen åt att vara uttråkade och sura mot varandra. Vilket minimerar möjligheten att ens hålla en tråd i huvudet och formulera sig.

Så nu har jag ont i kroppen. Så där som man får när man sitter och biter ihop och försöker fokusera fast det inte går. Spänner sig i hela kroppen och skiter i allt vad mikropauser och megapauser heter.

Varför vill män bli chefer?

Jag funderar ibland på det här med att bli chef. Man vill att fler kvinnor ska bli chefer. Och ja, jag håller ju med om att det behövs kvinnliga chefer.

Men jag vill verkligen inte bli chef.

Att vara chef verkar mest väldigt tråkigt. Och jobbigt. Det är ekonomi/budget, personalansvar, administration, ta hand om alla jobbiga bollar och allt som inte lyckas bli löst annars. Och det är att liksom aldrig vara ledig. Att i någon mån alltid kunna prioritera arbetet. Att jobba deltid är i de flesta fall inte att tänka på.

Varför skulle man vilja ha den rollen?

Jag jobbar ju med saker som jag tycker är viktiga, för att åstadkomma en förändring. Det är det som är min drivkraft. Utan det skulle jag inte må bra av att jobba. Varför skulle jag vilja byta bort det mot något tråkigare och jobbigare?

Nej, högre lön gör inte chefsrollen intressantare. Inte ett dugg.

Och nej, jag klagar inte på chefer. Chefer är jätteviktiga. Det är ju en faslig tur att det finns folk som vill göra jobbet.

Men om vi ska återgå till det här med män eller kvinnor som chefer… Den intressanta frågan är väl varför män i större utsträckning än kvinnor går med på att ta jobbet som chef. För ärligt talat, generellt måste väl män tycka det är precis lika tråkigt med allt det där jag radade upp? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinnor av att släppa roiga arbetsuppgifter för tråkgörat? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinor av att ge upp sin fritid och frihet?

Ändå gör män det i större utsträckning. Varför?

Ja, det finns självklart en historisk del: män har historiskt sett varit chefer i större utsträckning.

Men ändå. Det räcker inte.

Är det ett större ansvarskännande hos män? Känslan av att någon måste göra det här, så det är lika bra jag gör det? Eller har de fått lära sig att känna ansvar för andra saker än kvinnor?

Har de helt enkelt lärt sig att det är så här man gör, man ska sträva efter att bli chef, i större utsträckning än kvinnor – så att det liksom är ett sådant där mål de har utan att man egentligen reflekterat över det (som det ju är med många saker man får med sig ”kulturellt”)?

Eller har de tvärtom i större utsträckning lärt sig att inte ta ansvaret så blodigt allvarligt, så att de har lättare att ta chefsskapet med en klackspark, och det därför inte känns särskilt betungande?

Eller jobbar män i mindre utsträckning med saker de brinner för, och därför känns det inte som någon uppoffring? Det skulle ju kunna hänga samman med att kvinnor, generellt, får kämpa mer för att få lov att göra det de vill (eller möter mer motsånd av olika slag) och därför är mer angelägna om att faktiskt få fortsätta med det när de nått dit?

Jag vet inte. Jag bara spekulerar och funderar ;-) Säkert har någon forskat på det här?

Och ja, det här är ett inlägg fullt av generaliseringar och förenklingar. Iblnd får det vara så :-)

Salladsjobb

Sydsvenskan skriver om utländska säsongsarbetare, som jobbar i Sverige med att plocka jordgubbar och skörda sallad. Odlarna säger att anledningen till att man tar in utländsk arbetskraft är att svenskar inte vill ha jobben.

Jag har haft ett av de där jobben. För fjorton år sedan jobbade jag en månad med att skörda sallad och hacka ogräs mellan pumpor och sånt. Jag ville verkligen ha jobbet, jag hade kommit in på en utbildning som kostade pengar och behövde spara ihop allt jag kunde.

Jag hade inga egentliga problem med jobbet. Vi började sju på morgonen och jobbade till klockan fem på eftermiddagen. Vi hade en lunchpaus mitt på dagen då vi åt medhavda mackor. Och vi hade två kortare obetalda raster på för- och eftermiddag. Totalt var det alltså 9 timmars betald arbetstid. (Vad lönen låg på minns jag inte.) Vi arbetade intensivt, i ösregn som stekande sol.

Det enda jag egentligen såg som problematiskt eller besvärande var att det tydligen ansågs som konstigt och obegripligt att man kunde ha behov av att kissa. Första dagen behövde jag kissa någon gång på förmiddagen, en bra stund innan fikarasten. Det var tydligen helt bisarrt – det var jag som var pinsam. Sånt skulle man helt enkelt vänta med till någon av de där tre pauserna.

Ja ja, jag lärde mig och anpassade mig. Och jobbade hårt.

De flesta som jobbade där var inte svenskar. Balter, tror jag. Och de hade inga ambitioner att ta kontakt med oss svenskar. Jag tror vi var fyra svenskar som jobbade där, och många ickesvenskar.

Å andra sidan pratades det inte mycket på fälten i vilket fall.

En månad jobbade jag där. Sedan fick jag besked om att det inte fanns jobb åt mig längre, att jag inte behövde komma imorgon. Det var liksom en väldigt okomplicerad grej. Säsongsarbete och behov och så där. Men jag var först att få detta besked.

Jag tror att de utländska arbetarna fick mindre betalt, men jag vet inte. Och de hade säkert fler års erfarenhet av arbetet (även om de nog var yngre än mig). Så förmodligen gav de mer nytta för pengarna. Jag ifrågasatte inte på något vis alls. Jag är inte arg eller bitter eller något sånt, ifall det verkar så.

Men jag vill liksom bara föra till handlingarna: jag ville ha jobbet. Och jag hade jobbet så länge jag fick lov. Men sedan fick jag inte längre.

Sommaren efter bodde jag inte alls i samma trakt.

Lär ut HUR man grupparbetar!

Genom hela skollivet gör vi grupparbeten. Slumpmässigt, eller utifrån intressen, eller ibland utifrån vem vi väljer att jobba med utifrån vänskap, grupperas vi ihop med andra i klassen eller på samma utbildning, och sedan förväntas vi åstadkomma något tillsammans. Oftast med någon form av deadline.

Ibland strukturera vi upp arbetet inom gruppen: en person tar ansvar för vissa delar, en annan person för andra delar. Till exempel kan man dela upp efter olika ämnesområden. En annan uppdelningsvariant är att en person letar fakta, en annan intervjuar, en tredje skriver och en fjärde redovisar. Det finns hur många varianter som helst.

En väldigt vanlig variant är att en, eller flera, inte gör något alls. Och så får de andra göra den personens jobb också. Och alla klarar sig igenom. Icke-göraren kan klara sig igenom, halka med, och låta andra göra jobbet. I vissa fall beror det på att personen är lat och gladeligen utnyttjar situationen; i andra fall handlar det om bristande förmåga och dålig handledning/dåligt stöd från lärare och andra. Man dumpar helt enkelt problemet på de andra i gruppen.

Så kommer vi då, efter nio-tio år i grundskola, tre år i gymnasiet och ofta ett antal år på högskola, universitet eller annat utbildning, ut i arbetslivet. Och där, hör och häpna, består mycket av arbetet av just grupparbete! Fast det kallas inte så. Det är arbete tillsammans med kollegor på samma avdelning eller enhet, tvärarbeten med andra ämnesområden och enheter på samma arbetsplats, samverkan med andra myndigheter, företag, organisationer och så vidare som har samma mål eller intressen som ens eget, och så vidare. Som sagt var, grupparbete.

Och samma problem som i skolan kvarstår. Förstås. Det finns alltid folk som maskar. Folk som lyckas smita undan och låta andra göra jobbet. Folk som tar på sig för många uppgifter och därmed aldrig kommer att hinna allt utan som därför per automatik kommer att lasta över jobbet på de andra som tog lagom mycket ansvar. Och folk som helt enkelt bara aldrig har lärt sig att göra sin del eller samarbeta med andra.

Häromdagen när jag satt på något möte så slog det mig plötsligt: under alla dessa år har jag aldrig fått undervisning i HUR man gör när grupparbetar. (Har du?) Det har alltid bara antagits att man vet att man kan – eller att man lär sig ändå. Och visst, trial and error funkar ju till viss del. Men det resulterar ju också i ovanstående problematik.

Vore det inte bättre att lägga en del tid på att försöka lära barnen/eleverna/studenterna/whatever HUR man bör arbeta i grupp? Dels tala om teoretiskt hur man bör gå tillväga, vilka falluckor det finns och hur man undviker dem (och vad man gör när man fallit i dem). Dels ha praktiska grupparbeten där syftet är just att lära sig grupparbeta och där resultatet är av mindre betydelse, och där det sedan finns utrymme kvar efter att man egentligen är klar till att arbeta vidare med vad som gick fel och hur man borde gjort istället? Till och med lite rollspel och grejer. Och lära ut hur man får smitarna att göra det de ska.

Visst, det låter skittråkigt – men ack så värdefullt!

Eller är det jag som är född på stenåldern? Lär man sig kanske sånt här nuförtiden?

För övrigt tror jag det här är en viktig genusfråga. För till viss del tror jag att det är de ”duktiga flickorna” som gång efter annan får rädda upp situationen och göra det jobb som vissa lata pojkar inte gör. (Inte bara. Detta är självklart en ganska grov generalisering. Men jag tycker mig uppfatta en viss tendens till sådan ”uppdelning”.) Och ibland tror jag till och med att det är lärarna som förväntar sig eller kräver att de där duktiga flickorna ska göra just så. (Eller är det jag som är pessimist?)

Så var det dags igen

Vi var på väg till bekanta för 40-årsgrillning i det fria. Vi skulle vara där vid ett men var lite sena, så trots att klockan var några minuter över ett var vi ännu inte framme. Det var nog bra, för plötsligt kräks treochetthalvtåringen i baksätet. Så vi fick vända och köra hem igen.

Han har kräkts fler gånger. Men det verkar i alla fall som att små mängder hallonsoda funkar… så vi ska väl hoppas att det inte behöver bli lika illa som ifjol.

I övrigt känns det ganska allmänt avslaget här. det blir lätt så när man inte riktigt vet vad som väntar i veckan som kommer: hur många i familjen kommer att kräkas, hur många sjuk- och vabdagar ska vi räkna med?

Offentlig upphandling – en bra princip, men gör den mer skada än nytta?

I grunden är jag ju positiv till tanken bakom det här med offentlig upphandling. En tjänsteman på en offentlig myndighet ska inte bara kunna gå till sin polare med ett privat företag och köpa alla tjänster där. Alla företag som kan ordna den aktuella produkten eller tjänsten ska ha samma möjlighet att komma ifråga. Det är en viktig rättviseprincip när det handlar om att använda pengar som ju är alla våras tillsammans.

Tyvärr finns det ett antal nackdelar. Och ju längre jag jobbar inom det offentliga, ju mer tycker jag nackdelarna överväger.

Offentlig upphandling – riktig sådan – är fruktansvärt krångligt. Det finns så många juridiska aspekter att ta hänsyn till. (Bara öppnandet av anbuden är en procedur som kan skrämma vettet ur en i sin hemlighetshets.) Bedömningar av inkomna anbud måste göras så noga och exakt, i form av poängbedömningar, det finns dåligt utrymme för saker som inte kan uttryckas i siffror – som att vi faktiskt tycker att en illustratör är bättre än en annan på att ge den känsla vi vill förmedla. Man måste kunna redogöra för exakt hur man bedömt.

Alltså vill man i möjligaste mån slippa riktig upphandling. I min sits väljer man antingen att göra betydligt kortsiktigare och mindre projekt än annars – eller så låter man helt bli.

En annan aspekt är det här med miljö. Att ställa miljökrav i offentlig upphandling är fruktansvärt svårt; att klara det utan överklaganden än värre. Ämnet har stötts och blötts (se några rapporter nedan), och det ordnas utbildningar och liknande, kommuner efterfrågar gång efter annan bättre kunskap och mera hjälp i ämnet. För dem som försöker innebär det alltför ofta att man lägger ner massor med tid till i slutändan ingen nytta alls.

Därför suckar jag numera mest när jag hör ordet upphandling. För det som lät som en god princip känns numera mer som ett hinder mot att göra något aktivt.

Grön offentlig upphandling och mer om arbetet inom miljöpartiet.

MILOU – skånskt kompetenscentrum för miljöanpassad offentlig upphandling – och milous guide för kommuner.

Om sjukskrivningar och viktiga möten – ett inlägg fullt av disclaimers

Det var en krönika i Malmö City (tror jag) för några veckor sedan (tror jag) där skribenten (chefredaktören?) skrev om det här med sjukskrivningar och hur mycket man har att göra på jobbet. I korthet var henoms resonemang (som jag minns det) att anställda i större utsträkning sjukskrev sig när det var mindre att göra på jobbet, eller färre viktiga möten, och liknande, och hen menade (som jag uppfattade det) att det berodde på folk mådde bättre av att ha spännande och viktiga saker att göra på jobbet.

Jag tänkte skrivit ett blogginlägg då, men hann aldrig. Så nu tar jag tillfället i akt. Nu när jag är sjuk (förkyld) och hemma från jobbet.

För jag tror inte det är så enkelt. Eller, jag tror inte det är så. Om vi då bortser från när det är riktigt illa och man har skittråkigt skitlänge på jobbet – men det är liksom en annan sak, och var inte alls det krönikan handlade om (som jag uppfattade det).

När man har mindre att göra på jobbet, och mindre skitviktiga saker att göra på jobbet, så TILLÅTER man sig helt enkelt att vara sjuk när man är det, och tar konsekvensen och stannar hemma. När det är mycket viktigt på jobet så sjukskriver man sig inte fast man borde.

Ja… det var bara det jag ville säga :-)