Category Archives: Saker jag inte förstår

Är du flygberoende?

Jag har aldrig flugit särskilt mycket. Så jag har väldigt svårt att förstå folks flygande kors och tvärs. Det är så många människor som ser flygandet som något fullkomligt självklart och naturligt. Något man liksom int ens reflekterar över utan bara gör, nästan som att äta frukost, utan att alls fundera över negativa konsekvenser eller ens fundera över att det är något att fundera över.

Som sagt var, jag förstår inte. Men jag vet inte ju inte hur det är. Jag har ju liksom i princip inte testat.

Ungefär som jag inte har testat att röka. Jag förstår inte poängen med att röka. Jag förstår inte att någon nånsin testar, när ju alla vet att det är farligt.

Eller som att jag aldrig testat att dricka alkohol (jag drar gränsen vid ungefär 2-3 volymprocent), mer än typ av misstag.

Jag har inte testat. Jag vet inte vad jag missar. Och alltså har jag enligt många inte ens rätt att uttala mig. Ska man få lov att uttala sig så ska man själv ha testat, själv se fördelarna eller ha skaffat vanan. Att redan från början avstå från det man vet är skadligt eller dåligt anses vara ett märkligt alternativ; rätt att uttala sig om att något är dåligt får man enligt en del bara om man själv testat och sedan valt att sluta/låta bli.

Och när jag grunnar på detta så slår det mig att likheten även i övrigt nog är relevant. Kanske är det så att många människor faktiskt utvecklat ett flygberoende? För nog påminner det lite om ett beroende, det här att räkna med att snabbt och lätt kunna ta sig iväg till fjärran platser på några timmar, att resa till London över en helg eller till Thailand för en vecka eller två, eller för den delen tjänsteresor till USA eller sydeuropa eller Kina flera gånger i månaden. För att inte tala om alla idrottsstjärnor, som befinner sig på nya platser var och varannan dag. (Eller reser våra olika landslag tåg mellan sina olika matcher och tävlingar? Jag ska erkänna att jag inte kollat upp detta. Jag antar helt krasst att det inte ens skulle vara möjligt att ha tävlingar så ofta och på så olika ställen som de har om de skulle förflytta sig långsammare.))

Ja, jag tror att många människor utvecklat ett långtgående flygberoende. Och eftersom det är ett så pass nytt beroende så är det nog många som inte ens vill se det. Dessutom anses det väl fortfarande lite fint, lite hippt, att hålla på så där. Ungefär som rökning en gång i tiden.

Det sägs att suman av lasterna är konstant. Och jag inbillar mig att rökningen har minskat. Har folk i västvärlden, som kollektiv betraktat, ersatt rökningen med flygning?

Om det nu är frågan om ett beroende, så behövs det förstås hjälp. Jag hade velat skriva rubriken på det här inlägget ”Är du flygberoende? Lugn, det finns hjälp att få!”. Men tyvärr gör det väl inte det?

Och om nu summan av lasterna är konstant, så måste väl grejen snarast vara att ersätta beroendet med något annat. Ett beroende som är mindre skadligt för miljön. Några förslag?

Mina beroenden? Tja, böcker, kaffe, te. Men framför allt kanske skrivande och sociala medier.

Vem är egentligen sjuk?

En gång i tiden var det så enkelt. Var man sjuk så var man sjuk. Det var innan barnen.

Ja, visst, jag överdriver, det fanns komplikationer då också – men de är fler nu.

Ofta så blir man ju sjuka mer eller mindre samtidigt. Eller, någon i familjen kommer hem med någon sorts smitta och smittar i sin tur ner resten av familjen, så man går om lott. Även om det är en som blir sjuk först, så hinner liksom sällan den personen bli frisk innan nästa person blir sjuk.

Fast så ser inte byråkratin ut. Man måste bestämma sig för VEM som är sjuk. Framför allt måste man bestämma sig för om det är barn eller vuxen som är sjuk. Och förstås även i viss mån vilket barn som är sjukt.

Är man hemma för sjukt barn så är man inte själv sjuk. Oavsett hur trött, snorig, hängig eller kräkig man är. Man får inte vara den som har ansvar för att ta hand om det sjuka barnet om man inte själv är arbetsför. För då kan man ju inte vabba – och alltså inte få ut ersättning. Skulle man vara så sjuk så måste man själv vara sjukskriven. Och då måste den andra föräldern vabba – om man nu är två.

För är man sjukskriven så kan man ju INTE ta hand om barnen. Då ska barnen vara på dagis, fritids etc. Är man sjuk så är man. Orkar man ta hand om barnen är man inte sjuk.

Så har jag i alla fall uppfattat det. Rätta mig gärna om jag har fel.

Och sedan ska man begripa hur det är meningen man ska fylla i när man ska begära ut den tillfälliga föräldrapenningen också. När jag varit hemma och vabbat en dag, min man sedan är hemma med barnet två dagar (men av olika skäl inte ska ta ut någon ersättning), och jag sedan är hemma en dag till med barnet. Fortfarande samma sjukperiod. Ska jag anmäla en ny omgång vab/tfp? Och om jag gör det, ska jag sedan ange det som att jag kommer att ”ansöka om ytterligare dagar i direkt anslutning till den här perioden” eller inte? Det är ju i direkt anslutning till, sjukdomsmässigt, men det är ett par dagar emellan. Tja, hur man ska göra framgår inte. Och när jag häromsistens bestämde mig för att faktiskt ringa och fråga, så var FK:s växel så överbelastad att jag inte ens placerades i kö. Så jag fortsätter som jag gjort hittills: jag fyller i som en ny omgång och ny ansökan för varje period dagar JAG vabbar. Bättre vara på den säkra sidan…

Varför vill Ica ge oss rabatt på flyg? Idioti!

Nyhet!

Nu får du med ICAs kort rabatt på inrikesflyg

Så står det i ett av reklambladen som följde med senaste Buffé (alltså Icas kundtidning).

Och jag undrar bara varför. Varför tycker Ica att det är en bra idé att ge rabatt på flyget? När vi av miljöskäl bör minska flygandet till ett absolut minimum – och så gör Ica sitt bästa för att få fler att flyga?

Idioti.

Det är något ruttet i konsumtionen

Tag 3 betala för 1.

Så stod det i skyltfönstret på Lindex när jag gick förbi innan idag. Erbjudandet gällde på accessoarer som redan hade nedsatt pris.

Det känns nästan som att man kan översätta det priset med ”Snälla, ta med skiten härifrån så vi slipper den” – eller?

Nånting känns väldigt väldigt fel nånstans. Ibland undrar jag om klädföretag och andra helt glömt bort att tänka på att de saker de säljer ska anpassas efter att det ska finnas kunder som vill ha eller behöver dem.

Tiden rinner ut för Doha

Precis som den rann ut för Köpenhamn och för Durban.

Och jag fattar inte.

Jag fattar inte att man fortsätter på den här modellen. Varje år träffas man under två veckors tid (varav de ”viktiga”, de som faktiskt har mandat att ta beslut etc bara är med en knapp vecka). Och så talar alla om vad de tycker, en gång till. Precis som förra året. Alla de rika talar om varför de minsann inte ska behöva göra mest, en gång till. De allra flesta talar om att om inte ni tänker vara bättre än oss, så tänker vi göra nästan inget alls. Vissa länder (Kina, Japan och USA säger TV-skärmen på tåget just nu) fortsätter att ”blockera” nya avtal. Och sedan åker alla hem igen.

För att sedan ses igen nästa år igen. Same procedure as last year. (Nej, ”Grevinnan och betjänten” är inte kul. Det är inte det här heller. Det här är lika sorgligt som den stackars fulla betjänten…)

Varför fortsätter man att göra på det här sättet? Det funkar ju inte! Borde det inte vara ganska uppenbart vid det här laget?

Vid vilka andra riktigt allvarliga kriser agerar man på det sättet? Inga! Har man en allvarlig, galopperande kris av det här slaget så stänger man in sig och pratar klart tills man har en lösning. Och det är Anders Borg beredd att göra när det handlar om bankernas villkor i EU. Men är våra beslutsfattare (i Sverige och resten av världen) beredda att göra det när det kommer till klimatkrisen och den ekologiska krisen?

Problemen försvinner inte för att man går hem och firar jul, eller för att mötestiderna i Doha är slut. Problemen stannar inte ens kvar på samma nivå tills ni träffas igen om ett år. De hinner accelerera en bra bit till.

Hur länge tänker ni, världens ledare, låta detta pågå? Hur länge tänker ni skjuta problemen på framtiden, igen och igen, istället för att fortsätta tills dess ni är klara?

Och om det nu är så att vissa länder vägrar: visa då att ni kan. Gör nåt! Må vara att det inte räcker för klimatet om inte de är med. Men börja ni, utan dem. Istället för att använda dem som en ursäkt för att inte göra.

Miljö är inget lullull – det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Jag är så fruktansvärt trött på folk som tycks tro att miljön är någons sorts lyxattiralj, nån sorts lullull, som man kan bry sig om man vill, om man tycker det är intressant.

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Jaså, det säger du?

Vet du vad? Jag tror inte du fattat ett smack. Det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Alltså, miljö handlar inte om att vi ska bevara vackra blommor eller mäktiga isbjörnar för att de är snygga och för att vi ska ha något att titta på när vi tillverkar gosedjur. Det handlar inte om snygga bakgrunder till vykort.

Människan, mänskligheten, vår kultur, alltsammans är beroende av vår omgivning. Levnadsförutsättningar. Alltså miljön.

Maten vi lever av kommer inte i överflöd av sig själv. Det är vi alldeles för många människor för. Vi måste odla maten. Och grödorna vi odlar är beroende av vissa väderförutsättningar. Rätt temperatur (inte för hög, inte för låg), lagom mycket regn vid rätt tidpunkt, inte för mycket blåst, och så vidare. Sabbar vi klimatet så får vi missväxt. Då kommer vi att svälta. Ja. Vi.

Många av de grödor vi odlar för att äta är dessutom beroende av att pollineras av insekter. Om vi tar död på insekterna – med besprutning av gifter, eller genom ändrat klimat som gör att de inte trivs, eller genom att vi sabbar deras livsmiljöer – så kommer de inte att pollinera (för de kan inte pollinera när de är döda). Och då står vi utan mat.

Vi behöver inte bara mat för att överleva. Vi behöver vatten också. Rent vatten. Det där är något som ”naturen” eller ekosystemen fixar bäst åt oss. Men sabbar vi naturens reningssystem, så står vi där med vatten som vi inte kan dricka, vatten vi blir sjuka av. Höjer vi jordens temperatur så förvärrar vi det ytterligare.

Vi släpper ut en massa skit omkring oss också. Som en massa miljögifter. Fast de kallas ofta inte gifter, utan kemikalier. (Det finns både ofarliga, farliga och skitjättefarliga kemikalier.) I slutändan hamnar de i oss. Genom maten vi äter. Genom vattnet vi dricker. Genom huden från kläderna vi har på oss. Genom munnen för barn som slickar och biter på leksaker. När vi andas in dammet med ämnen från datorer och plastmattor. Miljögifterna ger oss diabetes, övervikt och cancer. De gör det svårare för oss att få barn och ger barnen skador som de för vidare till sina barn.

När klimatet blir varmare kommer fler skadliga sjukdomar att härja i vårt förskonade land. Insekter med bakterier och parasiter kommer att trivas här. Vi kommer att få värmeböljor av den typ som i Frankrike 2003, i Sverige. Återkommande sådana. Ja, folk i Sverige kommer att dö av värme. Två eller tre eller fyra grader varmare, utslaget på hela jorden, betyder i praktiken mer än så på land.

Jag skulle kunna fortsätta mycket längre. Fast jag tycker inte det ska behövas. Det här borde räcka. Fast tydligen gör det inte det, för det här är ju inga nyheter, och ändå säger folk sånt som

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Personligen tror jag att om man inte har mat, inte har vatten, och man samtidigt är sjuk och det är ohanterligt varmt, så är det inte så många andra värden som känns så viktiga. Jag tror att mat, vatten och hälsa är grundläggande för att man ska kunna uppskatta något annat.

Bajs

Hur kommer det sig egentligen att bajs är så tabu? (Utom möjligen småbarnsföräldrar emellan – och då gäller det också bara just småbarnens bajs.)

För alltså, alla bajsar ju. Och bajs är inget konstigt, och i normalläget inget farligt heller.

Och visst, må vara att folk inte vill diskutera färg, form, konsistens och lukt närmre. Det kan jag förstå, även om det inte bekommer mig så mycket.

Men jag fattar inte det här med att folk liksom inte ens kan kännas vid ATT de bajsar. Det här med att man liksom inte ”får” säga att ”jag bajsade”, utan att i den mån man alls måste säga något så används omskrivningar som ”jag gjorde nummer två” eller ”jag behövde göra stort” eller andra liknande varianter.

Varför då, liksom?

Eller det här som man läser om ibland med folk som lägger papper i toaletten för att det inte ska höras att de bajsar, eller som låter bli att bajsa under arbets- eller skoldagen för att de inte vill att det ska höras och alltså håller sig tills de kommer hem (hur är det ens möjligt?).

Jag fattar inte.

Och jag tycker det är idiotiskt. Kan vi inte bara sluta? Kan vi inte bara lägga av med att trassla till det så mycket? Det är ju verkligen ingen big deal, liksom.

Det här att man slår i oss att det är så mycket jobb och så svårt att vi inte klarar det

Jag har en äppelpaj i ugnen. För ovanlighetens skull vispar jag dessutom ihop en marsansås (oftast kör vi utan sånt till paj, men det står ett paket pulver i skåpet för de tillfällen det ”behövs”).

Nej, jag gör inte egen vaniljsås. Hemkunskapsfröken talade så ofta om hur svårt det var – hur lätt det var att det gick snett – så jag lyckades alltid snirkla mig undan så att någon annan i min grupp fick göra vaniljsåsen. (Jag tror vi gjorde det två gånger under högstadiet, men det var alltså aldrig jag som gjorde det.) Sedan har det liksom aldrig blivit av. Jag borde ju egentligen testa?

Hur mycket tjänar marsanpulverföretagen på att en massa människor tror att vaniljsås är jättesvårt?

Jag gissar på att läget är något liknande för bearnaisesås. Jag tycker inte sån sås är god, så jag gör varken på pulver eller riktigt, men till och med mina föräldrar, som alltid gjort det mesta från grunden, har i alla tider köpt pulver till bearnaisesås. Är det så svårt?

Eller majonnäs. Det ska vara så himla svårt att göra. Ska skära sig lätt, jättenoga att sakerna har samma temperatur, och så vidare. Ursäkta? på senare år har jag gjort det många gånger. Alltid tagit ägg och senap direkt ur kylen och oljan ur skåpet. Inte allsdroppat långsamt och sakta i början. ALDRIG skurit sig.

Eller chokladsås. Folk betalar för färdig chokladsås på tub, sås som innehåller en massa märkligheter, när cokladsås är bland det enklaste man kan göra. (Blanda lika delar kakao, socker och vatten samt en liten gnutta salt. Koka upp och koka under vispning tills den blir blank – då har den liksom tjocknat.)

Häromdagen läste jag om en på twitter som ställt sig och gjort croissanter. Det är ju också sånt man liksom bara inte GÖR. Smördeg, wienerbröd, croissanter och liknande hamnar också i kategorin saker man inte gör, för att det är för svårt, för jobbigt och tar för lång tid. Istället har vi lärt oss att sånt köper man färdigt. Men efter vad jag förstod så var det alltså inte alls hopplöst jobbigt eller tidskrävande. Däremot krävde det väl lite framförhållning – och typ att man är hemma och kan lägga fem-tio minuter varannan timme.

Ungefär som långkok, fast lite längre.

Men det är sant, långkok förväntas vi ju heller inte ägna oss åt. För det är ju också alldeles för jobbigt. Som att stoppa en höna i en gryta, slänga i lite kryddor och någon grönsak och sedan låta det koka några timmar (timmar då man behöver titta till det någon enstaka gång och samtidigt kan njuta av den underbara doften).

Hönorna som försvann och brann upp

Kyckling räknades som sagt var som dyrt och fint när jag var liten. Höna däremot var vardagsmat. Kokt höna med ris och currysås var ganska vanligt hemma. Jag tyckte väldigt mycket om det, och gör fortfarande idag. Det bruna köttet är godast :-)

På den tiden hade vi lyxen av att kunna gå till en av granngårdarna och köpa både ägg och hönor. När Mary slaktade höns hamnade ett antal hönor i vår frys. Även långt efter att vi flyttat från trakten. Men det hände förstås också att vi köpte fryst höna i vanliga mataffärer.

Nuförtiden däremot är det nästan omöjligt att få fatt i höna. För tio år sedan fanns det fortfarande i en del mataffärer. Nu har till och med de som länge gick att lita på i sammanhanget slutat. Häromdagen hittade jag några hönor i frysdisken i en affär, men då var de tyska, och jag lät bli.

Jag saknar hönorna. Kokt höna, med ris, currysås och kokta morötter. (Moroten som kokt med hönan ska mosas med i currysåsen.) Och sedan soppa dagen efter på resten av den ljuvliga buljongen, det sista köttet som karvats av skrovet, lite risrester och så lite nya grönsaker. Underbart gott – och numera en sällsynt lyx :-(

Idag insåg jag att det är fler som letar efter hönorna.

För det säljs ju fortfarande ägg, men nuförtiden säljer man alltså inte hönorna som mat när de slutat som äggproducenter – utom man ELDAR upp dem. Och visst, energiutvinning är ju bättre än att bara slänga. Men ärligt talat tycker jag det är vansinne och idioti att övertyga folk om att bli vegetarianer för miljöns skull – och så elda upp gott, bra kött. Då vore det självklart vettigare att äta köttet och elda med växter.

Vet dina ungar hur barn blir till?

Vår äldste var någonstans mellan två och ett halvt och tre år när han började fråga om hur bebisar blir till. Jag minns inte hur frågan formulerades. Men precis som med alla andra spännande och intressanta frågor man får från barn som håller på att upptäcka världen och vill förstå hur saker hänger samman gjorde vi vårt bästa att förklara på en nivå som skulle passa honom. Frågan är ju inte konstig, och svaret är inte mer komplicerat än väldigt många andra saker man som förälder behöver förklara för sina barn.

Under en period läste vi både ”Håkan Bråkan och bebismysteriet” och ”Så blev jag till” en hel massa gånger. Det ska väl tilläggas att detta var redan innan jag blev gravid med lillebror; när han sedan strax innan fyra års ålder fick reda på att han skulle få ett syskon väcktes intresset på nytt.

Som sagt var, han var nyfiken – men han tyckte inte förklaringen var konstig på något vis, utan som barn i den åldern tog han det bara till sig som en av många nya lärdomar.

Med lillebror minns jag inte lika noga när han började fråga. Men han är ju fyra nu, och jag vet att det är ganska länge sedan han frågade första gången. Vi har läst åtminstone ”Så blev jag till” någon gång för honom, och vi har definitivt förklarat, men det har nog inte varit en lika stor grej. Men ändå. Han har frågat, vi har förklarat.

Och jag har väl liksom antagit att ja, i vår moderna upplysta värld så svarar föräldrar när barnen frågar, och att barn frågar hör väl liksom till självklarheter.

Därför blev jag ärligt talat lite småchockad när jag såg delar av ett barnprogram häromsistens. ”Världens bästa fritids” eller nåt sånt. Dubbat; i original på norska. Barnen det handlade om var gissningsvis i 9-10-årsåldern. Ett av barnen var smått i upplösningstillstånd, letade jobb och boende. Anledningen? Jo, han hade sett en av de vuxna (Fröken? Bibliotekarien?) naken, och nu trodde han att han skulle bli pappa (ja, av den anledningen).

Men det var inte bara den pojken som inte hade koll. De andra barnen visste inte heller hur barn blir till och blev chockade när de fick förklarat.

Jag trodde inte det var möjligt. Idag? I ett av våra grannländer? Och ja, visst, det var ju inte en dokumentär – men det var ju menat att ändå vara en hyfsat realistisk serie, även om det beskrivs som en humorserie? Det är liksom sånt jag förknippar med böcker om det viktorianska England, typ. Och ändå… får jag ju liksom anta att det är något man klämt in för att skruva till och få en bra historia. Inte kan det väl vara så att tioåringar inte vet?

Men nu har Coop klämt upp annonspelare på stan. Bilder på frågvisa barn i yngre skolår. På en av dem står ungefär

Var kommer bebisar ifrån?

Vad får vi för mat?

Så… hur är det egentligen? Vet inte skolbarn hur barn blir till? Och om de inte vet, vad beror det på?

Vet dina barn?