Category Archives: Saker jag inte förstår

Har barnen alltid vuxit ur kläderna lagom till skolstart?

Skolstartsdags. Massor med annonser om att köpa nya kläder till barnen inför skolstarten. Enligt Sydsvenskan är skolstarten viktigast för försäljningen för barnklädesbranschen. Och jag hör ju att andra föräldrar pratar om att åka och köpa kläder till barnen inför skolstarten.

Jag fattar inte. Visst, ofta växer barnen lite mer över sommaren, men ändå? De flesta kläder som passade före sommarlovet gör det fortfarande nu, två månader senare. De skor som köptes i våras funkar i de flesta fall fram tills det är dags för vinterkängor.

Vi köper kläder till barnen när det behövs, och när vi hittar bra saker.

Och visst, vissa saker kan jag förstå att det finns extra behov av att köpa på hösten. Ny klass = nya förutsättningar, och därmed kanske nya krav på gympakläder. Eller att man börjar träna en ny sport på fritiden. Men det kan ju knappast vara det som är så avgörande för barnklädesbranschen?

Köpta röster

Någon gång har jag handlat leksaker på lekmer.se. Smidigt att handla via nätet och så där. Därför får jag då och då (tyvärr ganska ofta) reklammejl från dem. Oftast slänger jag dem bara

Men idag hajade jag till att rubriken på mejlet.

Tack för din röst! / 80% i skolstarten/ Vinn familjepool / Minst 15% på Littlest Pet Shop

Min röst? Vad har jag röstat på?

Så jag var ju ”tvungen” att gå in och kolla vad det faktiskt stod. (Och eftersom deras mejl inte går att läsa i mejlformat så innebar det att jag fick läsa det på webben, med 783 reklambilder ovanför. Nåja.)

Och det som stod i mejlet var

Hej vänner, tack vare er har vi tagit oss hela vägen till finalen i tävlingen ”Sveriges bästa barnbutik på nätet 2012”. Tack! Nu börjar slutspurten och vi vill återigen be om din röst så att vi når ända fram. Här röstar du: https://www.facebook.com/Barnshopping/app_305634709535357

Alla som röstar deltar i utlottningen av ett presentkort på 2000 kr. Tack för din röst!

Alltså: Lekmer inte bara tigger röster, de gör det dessutom genom att erbjuda en sorts lott i ersättning.

Och jag vet inte… Jag har tillräckligt svårt för det evinnerliga tiggandet av röster i olika sammanhang – där vinst helt enkelt handlar om vem som har flest vänner, släktingar och så vidare. Men det här är liksom ett snäpp till…

*tappar lite hoppet om mänskligheten*

Vem ska man tro på – och hur ska man göra? Om lösenord.

Man ska inte lämna ut sina lösenord till någon. Aldrig förvara dem nerskrivna. Byta dem ofta. Ha olika lösenord till olika konton.

Självklart, eller hur? Saker vi fått lära oss i många år nu. Och med jämna mellanrum får vi ”facit” på effekter av att avslöja lösenord eller ha samma till flera olika saker, och så vidare.

Men nu. Nu har en flicka försvunnit i Norge. Och plötsligt dyker det upp uppmaningar på twitter. Om att man ska be sina barn skriva ner lösenord och användarnamn på lappar och stoppa i kuvert, så att man ska kunna använda dem om det verkligen behövs. Eller ja, det är inte bara barn som uppmanas göra så.

Uppmuntra alla i familjen att skriva ned användarnamn och lösenord till facebook, skype med mera och lägga i förslutet kuvert.

står det på en bild som skickas runt på twitter.

De där lösenorden som man egentligen aldrig får skriva ner, om man ska göra rätt. De där lösenorden som man ska byta ofta, om man ska göra rätt. De ska skrivas ner på en lapp och läggas undan i ett kuvert.

Ja, jag fattar varför. Jag fattar att det är bra att kunna komma åt all all ALL information om barnen försvinner och man behöver försöka ta reda på vad som hänt.

Men det känns ändå märkligt. För även om JAG kan

värdera förtroendet och öppna ENDAST i nödfall

så är det ju inte de som värderar förtroendet som är problemet i vanliga fall heller – inte jag och andra vettiga människor som är skälet till att lösenord är just lösenord.

Eller är det bara jag som tycker det här känns… motsägelsefullt?

Varför jag inte klarar mig utan kontanter

En del människor tycker att man borde avskaffa kontanter helt. Vissa av dem tycker att alla som säljer nåt ska ha kortläsare, och annars ska de inte sälja nåt. Andra kan helt enkelt inte se att det finns situationer där man inte kan betala med kort.

Jag gissar på att dessa personer inte är flitiga loppisbesökare. För hur skulle det funka med loppis utan kontanter? Idrottsföreningens stora loppis, ute på fotbollsplanen, med många löpmeter bord där det står uppradat mängder med porslin, grytor, julpynt, lampor, leksaker; ytterligare ett antal bord med böcker; ett parti med blandad märklig elektronik; en del av gräsmattan med möbler, en annan med trädgårdssaker, en tredje med kläder och skor, och så vidare. Många tiotals säljare. Du handlar för tio kronor här, fem kronor där, en femtiolapp där.

Eller för den delen bakluckeloppis eller garagerensningloppis.

Eller när du ska sälja farmors gamla skrivbord via Blocket eller via en lapp i affären. Ska du behöva skaffa kortläsare för det?

Och hur ska man klara sig på små musikfestivaler och spelmansstämmor? Dels behöver man oftast kontanter för att kunna köpa mat (och det är ofta god och spännande mat – en del av upplevelsen man inte i onödan vill missa). Men dels, och framförallt: skivorna! På små festivaler burkar det finnas ”sm唝 band eller artister (alltså mindre kända), och de har ofta med sig skivor och säljer. Skivor som man inte kan få tag i på vanliga vägar (eller som det i alla fall är svårt att få tag i). Skivor som i alla fall jag och många med mig gärna köper med hem. Och då är det kontanter som gäller.

”Sköt dig själv och skit i andra” – sorry, men så funkar det inte när man har ett gemensamt samhälle

Jag kommer gåendes på trottoaren, på väg mot tåget. Framför mig på trottoaren går två damer/kvinnor. De går lite långsammare än mig; den ena leder en cykel, den andra (närmst vägen) röker en cigarett.

Eftersom jag vill gå raskare går jag förbi dem på vägsidan, alltså går ut ett steg i den biltomma gatan under några meter, för att komma om. Gör en omkörning, liksom.

Just då kastar rökaren iväg sin fimp, och träffar mig, som då är snett framför henne.

Hon hasplar ur sig en halvhjärtad ursäkt.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om att jag blivit träffad. Däremot stör det mig med alla människor som tycker det är okej att slänga ifrån sig sina fimpar precis där de går och står. Så just idag bestämmer jag mig för att faktiskt säga något. ”Du vet att fimpar innehåller en massa farliga ämnen?” börjar jag, ganska snällt.

”Skit du i det”, får jag till svar, riktigt surt. ”Sköt du ditt så sköter vi vårt.” Båda två bidrar med ett antal sådana uttalanden, fast hon med cykeln är otrevligast.

Jag är ju på väg till tåget och dessutom inte alls på humör att stå kvar och diskutera i en diskussion som helt uppenbart bara kommer att gå åt fel håll. Dessutom är det alltid skitsvårt att i en sådan situation hitta de rätta orden, och frågan är om det är meningsfullt. Jag påpekar nåt om att världen är allas vår tillsammans, men får bara höra fler varianter på ”skit du i det” och ”sköt du ditt”.

”Och vad gör ni när världen går under?” undrar jag.

”Då går världen under. Bry du dig om ditt så bryr vi oss om vårt.”

Ja, vad säger man?

Det är först en halv minut senare, när jag hunnit en bra bit till, som jag kommer på vad det är jag skulle sagt, om jag hade kommit på det och hade vågat. Men nu får jag nöja mig med att skriva ner det här:

”Bra. Jag sköter mitt och du sköter ditt och alla andra sköter sitt. Och den dagen du får lungcancer så får du varken mina eller någon annans pengar till sjukvård utan får betala det helt själv, och du får ingen sjukpenning eller liknande. För jag skiter i din cancer, den har du förvållat dig själv, och jag vill inte att mina pengar ska gå till det.Är det så du menar? – Men nej, så gör vi inte. Vi har ett samhälle gemensamt, och det innebär att INTE var och en sköter sitt, utan alla får gemensamt ta konsekvensen av varandras handlingar. Jag och alla andra får vara med att betala för din sjukvård, jag och alla andra får leva med konsekvenserna av att du kastar fimpar omkring dig, och då är det faktiskt både min rättighet och min skyldighet att försöka få dig att låta bli att kasta fimpar. Och det är din skyldighet att åtminstone ta ansvar för att inte skada andra, även om du envisas med att skada dig själv.

Jag har inte ens lagt mig i din rökning. Jag må tycka att det är dumt att röka, men det la jag mig inte i. Jag la mig i det som rör mig och alla andra.

Eller när du tycker du man får lägga sig i? När någon stjäl? När någon misshandlar någon annan? Ska man sköta sig själv då också?

Vi har ett samhälle tillsammans. Och grundprincipen för det är att sköta saker tillsammans och inte skita i någon eller något.”

Men nej, så får man ju inte säga. Det är inte okej att kritisera folk för att de skräpar ner med sina fimpar. Det är inte okej att kritisera att folk skiter i miljön och i konsekvenserna av sitt handlande. Det är inte okej att kräva att folk tar ansvar.

Är det bara jag som tycker det är konstigt?

_________________________________

”Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu, det där att komma på försent vad man borde sagt” /Lars Winnerbäck

Ska alla till Almedalen?

Almedalen fladdrar runt i en massa sammanhang. På twitter. Bland jobbkontakter.

Ska alla dit? Och i så fall varför?

Jag har inte varit där. Så jag vet inte alls. Kanske är det alldeles fantastiskt? Kanske får man alldeles fantastiska resultat: genomslag för sina frågor, direktkontakt med viktiga beslutsfattare, och så vidare. Kanske är det väl investerade pengar, tid och koldioxidutsläpp – inte vet jag.

För det är ju det: i princip alla flyger dit. Och att ta färjan är, efter vad jag förstått, ett ännu sämre alternativ för miljön. Och om Almedalen verkligen ger effekt, så kan det förstås vara värt det. Har det så stor effekt?

Eller vore det bättre att träffas nånstans på fastlandet, dit man kan ta tåget?

Åker man till Almedalen mest för att det är trevligt och man vill vara med där det händer, bland de coola – eller är det faktiskt så fantastiskt bra? Jag får väl hoppas och tro att det är det :-)

Det är väl samma misstänkamhet och tveksamhet som många har kring klimattoppmötena. Är det verkligen det bästa för klimatet att oändliga mängder människor en gång om året flyger över halva jorden för att träffas och prata? Speciellt när all kunskapen egentligen finns att tillgå hemifrån, via datorn. Och visst, det vore ju en sak om de faktiskt åstadkom något, men det är ju ganska tveksamt… Blir klimattoppmötena i praktiken bara ytterligare en belastning för miljön?

En del av grundproblemet är väl just att det idag är för enkelt att flytta sig långt på mycket kort tid. Om man var tvungen att sitta på ett lastfartyg i en månad för att ta sig till ett kllimattoppmöte i Sydafrika så skulle de flesta trots allt välja andra sätt att sköta kommunikationen på. (Kom ihåg att vi idag har väldigt bra utrustning för att kunna ha möten på långa avstånd!)

Varför skulle avfallskvarnar vara bra för miljön?

Avfallskvarnar nämns då och då som något bra för miljön. Jag fattar det inte alls. Varför ska man mala ner matavfallet och spola bort det med avloppet?

Matavfallet är en viktig resurs, som kan användas till att producera biogas och gödning eller komposteras till jord.

Om man istället spolar iväg det med avloppet, så

  • slösar man bort ett fint livsmedel (dricksvatten) – som även i vårt förhållandevis vattenrika land kostar pengar att ordna – på att spola ut saker i avloppet, fast man inte alls skulle behöva.
  • kommer avloppsvattnet att bli näringsrikare, vilket innebär mer näringsämnen att ta hand om på reningsverket.
  • kommer det att totalt att bli större volymer att ta hand om på reningsverket och man behöver dimensionera avloppsrören/kloaksystemen för större volymer och annan karaktär på avlopp.
  • blir det svårare att skilja ut matavfallet för att kunna framställa biogas (och även när man avskiljt matavfallssörjan så kommer problemen med mer näring i avloppsvattnet och totalt mer avloppsvatten att kvarstå), och restprodukten efter biogasframställning kan inte användas som gödning på åkrarna lika lätt (den problematik man har med reningsverksslam förs nu över även på matavfallsdelen, alltså halter av diverse tungmetaller bland annat).

Dessutom strider det ju mot de principer som reningsverken lär ut om vad som ska hamna i toaletten. (Ja, toaletten och kökshon går till samma avlopp, om du inte har en väldigt gammal avloppslösning där BDT (Bad, dusch och tvätt) går till ett eget avlopp; men då har du enskilt avlopp och ska absolut inte ha avloppskvarn, för då hamnar ju allt matavfall i trekammarbrunnen.) I toaletten spolar man ner kiss och bajs. (Och så toapapper och mensblod. Och spyor. Men det är väl typ allt.) Självklart ska man då inte spola ner en massa matavfall!

Sammantaget alltså: Det kostar mer och förstör mer resurser.

I dessa tider när man försöker skilja ut dagvattnet från avloppsvattnet efter att i många år ha kört ihop dem i samma system, så känns avfallskvarnar som en fullkomligt bisarr och bakåtsträvande lösning.

Däremot har jag fortfarande inte fattat vad det är som skulle vara så bra med avfallskvarnar. Kan nån förklara för mig?

Idag har jag köpt en solhatt på rea

En i vuxenstorlek. Det brukar vara svårt att få fatt i solhattar som passar någon över fem års ålder i den här familjen, så man får passa på… (Solhattar har ju en tendens att ibland komma bort.)

Men det var alltså rea på den. På en solhatt. Och sommaren har liksom inte riktigt börjat.

Något är fel när klädaffärerna anser sig behöva rea ut säsongens kläder innan säsongen hunnit börja.

Hur använder man egentligen ”mirakeltrasor”?

Ett område till där jag är konservativ och omodern: dammtorkning.

Jag är uppvuxen med att man dammtorkar med en fuktig wettextrasa. Hemma hade man en balja med ljummet vatten och diskmedel och så en trasa som man doppade däri, kramade ur, torkade med, sköljde ur igen, och så vidare. Numera går jag ofta och sköljer trasan i köket istället för att skölja den i en balja, men principen är densamma: fuktig trasa med diskmedel.

Men det sägs ju att det är så bra med mikrofibertrasor, inte minst ur miljöhänseende. Så jag har skaffat några sådana. Problemet är att jag inte fattar hur man ska göra. Som jag fattat det ska man använda sådana trasor torra. Jaha, och när trasan blivit alldeles full med damm, hur gör man då? Jag kan ju inte skölja ur den, för då är den blöt sedan, och då är det väl ingen vits med att använda den – eller? Är tanken att man ska ha många trasor – så många att man kan fylla alla med damm och sedan köra en tvättmaskin? Eller är det meningen man ska ställa sig och skaka av allt dammet? Men då får man ju det på sig – det är ju inte så mysigt…?

Nä, jag fattar inte. Jag är helt jävla imkompetent. Kan någon vara snäll och förklara för mig?

Solsäkra kläder?

För ett tag sedan fick jag reklam av nåt klädföretag (jag minns inte längre vilket – jag slängde nämligen reklamen) om ”solsäkra kläder”. Ja, det stod så på omslaget med stora bokstäver.

Så vad menas med det? Tja, det rimliga antagandet vore väl att det skulle vara kläder som gjorde det säkert att vistas i solen. En snabb blick på utsidan och ett snabbt genombläddrande uteslöt den förklaringen. Det här var snarast motsatsen.

Den andra möjliga förklaringen skulle kunna vara att det är kläder som faktiskt tål solen – som alltså inte blir solblekta eller liknande. Men hade det varit förklaringen så hade det förmodligen stått något mer om det någonstans?

Nej, förmodligen handlade det snarast på något vis om kläder som skulle exponera en maximalt för solens strålar? Eller, jag vet inte, det verkar ju väldigt korkat, men det såg så ut… Det är väl jag som inte fattar i vanlig ordning.

I alla fall, det där går jag och tänker på nu när jag hackar ogräs i trädgårdslandet. Solsäkra kläder, det är vad jag skulle vilja ha. Kläder som är anpassade för att vara i solen. Långärmat, inte urringat, gärna lite ståkrage. Men samtidigt luftigt och svalt. Gärna lin. Enkla, sköna kläder.

Men nä, det är ju inte sådant klädbranschen satsar på. Är det sommar och sol så ska man vilja exponera huden.